Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1836-01-25.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


icke en gång har rum i de stora kyrkorna att på en gång öfvervara Gudstjensten, eller får den sin plats, der den af predikan m. m. litet eller intet hörer. Så känna ynglingarna blott ledsnad i Guds hus, gå icke gerna dit, och trifvas der icke heller i äldre år. Andaktsstunderna göra de derföre till sina arbetsstunder, om ej till något sämre, och religionen, som qväfves, bär ingen frukt. Under bönstunderna i skolan samlas ungdomen ofta i trånga rum, der okynnet har fritt spelrum, emedan det så lätt döljes för läraren bland mängden, och bönens ändamål går förloradt för många. Vanan att icke hafva aktning för det heliga följer ynglingen ut i verlden, och han blir oskicklig lärare i kyrkan, icke god embetsman i staten. Af denna orsak torde kunna förklaras huru det kommer till, att personer finnas, som i Gudstjensten icke se hvad de böra se. Men orsaken dertill ligger ock till en stor del i sjelfva religions-undervisningen i skolorna. Till denna lemnas mångenstädes allt för liten tid. Väl begynnes läsningen i den antagna religions-läroboken och bibliska historien samtidigt med språkstudium, m. m.; men har väl ock läraren tillfälle att öfver det, som deri genom minnesläsning inhemtas, hålla tjenliga samtal med barnen, och derigenom göra denna läsning till annat än minnesverk? Då religionsbegreppen bestå i blotta utanlexor, blifva de den bokstaf, som dödar, och den lifgifvande andan bor icke deri.

Vid sjelfva läroböckerna är äfven att anmärka. Af alla rätt sorgfälliga lärare klagas allmänt öfver bristerna i den första läroboken uti kristendomskunskapen. Mvcket af dess innehåll är svårfattligt och oredigt. Många försök till förbättringar hafva blifvit gjorda, men ännu har intet velat rätt lyckas. Att författa en sådan bok, hvars innehåll på en gång är kort, populärt, religiöst och framställande religionsbegreppen i ett för ungdomen begripligt sammanhang, är ett icke lätt arbete. Svårligen kan det verkställas af en kommitté; ty ju större kommittéer, ju flere olika meningar. När kommittéer skola författa böcker, blifva dessa icke gerna färdiga. Bästa sättet att få en lämplig katekes torde det vara, att göra den till ett täflings-ämne. En prisbelönt lärobok af denna art skulle gifva sin författare rik belöning, och icke blifva en kostnad för Staten.

Man invänder väl, att om läraren är god, så är ock boken god; ty på läraren ankommer ändå hufvudsaken. Denna invändning kommer, kanhända, från dem, som känna sig skickliga att så använda en bristfällig lärobok, att den uppfyller ändamålet. Men desse borde likväl besinna, att hvarje lärare är först nybegynnare i kateketiken, och det är icke likgiltigt, om han då till sin ledning har en god eller dålig lärobok att följa. Detta är icke heller likgiltigt i afseende på dem, som undervisas; ty om de ock, genom den muntliga undervisningen, hafva fått en god kunskap i Kristendomens sanningar, så glömmes mycket deraf snart nog, så framt de icke i läroboken hafva en rätt ledning och påminnelse om hvad de lärt. — Att under hvarje lärostycke i katekesen anföra så kallade dicta probantia kan visst vara godt, för att genast se öfverensstämmelsen med den heliga Skrift. Detta synes likväl till en del hafva sin anledning i den första författarens behof af att visa sin renlärighet, hvilket kan vara öfverflödigt, då man måste förutsätta att ingen Katekes blir till allmänt bruk antagen, som ej med den heliga Skrift öfverensstämmer[1]. För öfrigt är äfven vid denna del af den antagna Katekesen åtskilligt att anmärka. En öfversättning är följd, som icke blifvit gillad, och som icke allestädes är riktig. Dessutom äro dessa språk ryckta ur sitt sammanhang, och medföra icke den religiösa väckelse, som behöfs. Bättre vore att grundlägga Kristendoms-kunskapen med läsningen af ett mera sammanhängande utdrag ur den Heliga Skrift. Det historiska är för ungdomen lättfattligast, och derföre har väl Bibliska Historiens läsning i skolorna länge varit föreskrifven. Bibliska Historien, rätt använd, är utan tvifvel det mest till tro och religiös bildning ledande medel vi äga. Historien i allmänhet, rätt uppfattad, förer till religion, men Bibliska Historien i synnerhet. Den framställer Christendomens ursprung och utbildning, och utan kännedom deraf erhålles ingen säker religions-kunskap. I lefvande handling visar den följden af rätt och orätt, godt och ondt. Den visar oss huru, så väl den enskilta menniskan, som hela samhällen varda lyckliga eller olyckliga i den mån de hafva eller äro utan religion: huru religionen ingifver medborgaren det sanna hjeltemodet, då det gäller att försvara fäderneslandet mot yttre eller inre fiender. Om detta vederbörligen lades vigt på, så vore man icke likgiltig, hvilken lärobok i Bibliska Historien användes. Nu ser det likväl ut som man vore det; ty till och med i samma Stift nyttjas, i lika beskaffade skolor, olika läroböcker härutinnan, af hvilka somliga äro rätt obibliska. Icke heller användes den ändamålsenligt alleslädes. Den läses på flera ställen såsom ett minnesverk: såsom första kursen i den verldsliga historien, och det endast i skolans första klasser, då likväl, om ändamålet dermed skall vinnas, den borde läsas och tillämpas i skolans alla klasser, allt efter som lärjungarnas förstånds-odling tilltager.

Dessa anmärkningar röra icke endast lärdoms- och apologist-skolorna, utan jemväl folkskolorna, och den skolan i synnerhet, genom hvilken alla Statens medlemmar skola gå, nemligen den så kallade Nattvardsskolan, i hvilken ungdomen beredes till sin första heliga Nattvardsgång. Skall religionsläraren något kunna verka på sina åhörare till deras förädling, så är det i synnerhet man då kring sig samlar de unga, som nalkas det farligaste skiftet af sin ålder komna till sitt förstånds bruk, men ännu öppna för goda intryck. Likväl händer det ofta, att han då får emottaga vanvårdade, alldeles okunniga och stundom redan förderfvade barn, som, om de hafva ett hemvist, der få lära motsatsen af hvad läraren har att säga dem, och det blir derföre icke alltid hans fel, att de gå oförbättrade ut i verlden. Emellertid kan han verka mycket godt, om han har ett rent nit för den goda saken, och mest af alla bidraga till vinnande af Statens ändamål.

Hvad lärare i folkskolor angår, så är det för Samhället af icke liten vigt hurudana dessa äro. De hafva icke högt rum på ranglistan, men sköta de sitt kall rätt, så förtjena de hade att observeras och belönas af Staten, den de med ett mödosamt arbete göra stora tjenster. Det är icke lätt att finna dem, som till detta kall äro rätt skickliga, och de äro ganska få, som vilja, och med nytta kunna ägna hela sin tid deråt. De som hafva valt religionslärarens kall, och dertill vid de allmänna läroverken inhemtat lärdom och bildning, äro säkerligen de skickligaste, om, såsom sig bör, de hafva lust att befatta sig med barnundervisningen. Desse kunna hoppas att med tiden vinna en befordran, hvarigenom de blifva belönade, och derföre göra sitt arbete med fröjd och icke med suckan. I Stats-Tidningen har man nyligen läst hvad i Danmark göres för folkundervisningen, och huru både medel och ändamål der äro rätt uppfattade. Men om undervisningen i de allmänna skolorna göres rätt religiös, så borde ändamålet hos oss kunna vinnas utan en särskilt inrättning till skollärares bildande. Det är ett af tidens goda tecken, att de flesta bland de unga religionslärarne hafva nit för det kall de åtagit sig, och det goda nya, som faller sig svårt för de äldre, hvilka hafva andra vanor, användes lättare af de unga. Om desse såsom skollärare samla erfarenhet, skola de en gång såsom Pastorer veta att lägga vigt på skolundervisningen, och befrämja den. På landsbygden möter en stor svårighet för en fast skola deruti, att de aflägset boende icke kunna skicka sina små barn dit. Ambulatoriske lärare äro derföre tillika behöfliga; men har den fasta skolan en god lärare, så kunna underlärare der, med minsta kostnaden, bildas.

Må, såsom bräftelse på hvad här blifvit sagdt om behofvet att göra ungdomens undervisning religiös, denna uppsats slutas med några ord af en varm mensklighetens vän[2]:

"Den lyckligaste tid för Judiska folket var, då Konung David spelade harpa till heliga sånger."

"Det gifves blott ett ting, som gör menniskan vis och stark: det är religionen; allt det andra är en hastig öfvergång, eller ett tomt sken och bedrägeri. Hundrade och tusende gånger har historien upprepat denna sanning, som hon lärt af Judiska folkels öde."

"Om dock de folkslag, som nu äro till, ville höra! Då skulle de alla äga bestånd."

"Med det heliga mod, som vågar allt, emedan det vinner det högsta, drogo Israels barn in i Kanaan, kämpande för Gud, och derföre med Guds hjelp, mot detta landets afgudar. Jordans vatten bortflöt, Jerichos murar ramlade."

"De underkastade sig hela landet. Men just så ofta de afveko ifrån Gud, afvek Gud också från dem, ock gaf dem i deras fienders händer; just så ofta de vände sig till Gud, vände sig Gud ock till dem åter, och då var aldrig deras räddare långt borta."

"Och till och med deras störste Konung, hvars arm var lika så stark som dess hjerta var ömt, och dess anda var hög, han, från hvilken, enligt det hänryckta folkets tro, den måste härstamma, som efter honom skulle blifva stor — David, Isais son, hade burit herdastafven, innan Juda spira räcktes honom. Se, olyckliga verld! detta är din förhoppning, men tillika för dig en bitter förebråelse."

U.

Sedan, genom Bergmästaren G. Nauclers den 18 sistl. December timade död, Bergmästaretjensten uti Nya Kopparbergs Bergmästaredöme blifvit ledig, äga kompetente sökande till berörde tjenst, att deras till Kongl. Maj:t ställde underdåniga ansökningar, med bifogade tjensteförteckningar, inom 56 dagar från ofvannämnde dag, till Kongl. Bergs-Kollegium ingifva; ankommande sedermera på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, huruvida berörde tjenst kommer att åter tillsättas, eller endast efter förordnande tills vidare förvaltas. Stockholm den 12 Jan. 1836.


Sedan genom förre Mynt- och Bergs-Proberaren Professoren N. W. Almroths den 19 sistl. Dec. vunne befordran till Öfver-Direktörsbefattningen vid Mynt- och Kontroll-Verken, Mynt- och Bergs-Proberaretjensten blifvit ledig; så äga kompetente sökande till nämde tjenst att deras till Kongl. Maj:t ställde underdåniga ansökningar, med bifogade tjensteförteckningar, inom 56 dagar, från ofvanberörde dag till Kongl. Bergs-Kollegium ingifva. Stockholm den 12 Jan. 1836.


Som endast tvenne kompetente Sökande sig anmält till erhållande af den vid Kongl. Götha Artilleri-Regemente lediga Regements-Läkarebefattning, och Kongl. Maj:t, i anledning deraf, uti Nådig Skrifvelse den 5 December förlidet år, anbefallt Dess Sundhets-Kollegium att i allmänna Tidningarna ånyo kungöra ifrågavarande Regements-Läkaretjenst såsom ledig, samt med förnyadt och komplelteradt underdånigt förslag inkomma; alltså får Kongl. Kollegium, med utsättande af ny ansökningstid, förelägga hugade och kompetente Sökande att sina ansöknings-handlingar till tjensten ingifva i Kongl. Kollegium inom 50:de dagen efter det detta kungörande finnes i Sveriges Stats-Tidning första gången infördt. Stockholm den 4 Januari 1836.


Vid Kronobergs Kongl. Regemente är, genom Bataljons-Läkaren Carl Fredric Anderssons den 19 dennes timade död, en Bataljons-Läkarebeställning med lön på stat vorden ledig, hvilket till efterrättelse hugade och kompetente Sökande, som böra sina ansöknings-handlingar ingifva till Kongl. Sundhets-Kollegium inom 30 dagen efter det denna annons finnes i Officiella Tidningen första gången införd, härmedelst kungöres andra gången. Stockholm den 31 December 1835.


Sedan Kongl. Maj:ts och Rikets Stats-Kontor genom Cirkulär-Bref af den 29 Oktober 1828, grundadt på Kongl. Maj:ts Nådiga Bref af den 8 i samma månad, förordnat, att de Depositioner, som uti Landt-Ränterierne stått i fulla 10 år och deröfver, eller som hädanefter blifva 10 år gamla, skola till återlyftning uppsägas, och uti Stockholms Läns Landt-Ränteri följande Depositionsmedel innestå, nemligen: 1825 Januari den 7, And. Alrich, böter och vittnes-ersättning enligt Söderköpings Sjö-Tulls-Rätts Utslag den 16 December 1824, ädömde Betjenten J. Ålin emot J P. Sjöberg, 1 R:dr 32 sk.; Mars den 2, Regementsskrifvaren Palm, husrötemedel tillhörige Roslags Sqvadron af Kongl. Lif-Regements-Brigadens Dragon-Korps, återstående 91 R:dr 35 sk. 8 r:st; Mars den 17, Sv. Theorell, kostnader i följd af Kongl. Kommerse-Kollegii Utslag, för 69 st Bomullslärfters förande till Borås och åter till Stockholm, 51 R:dr 37 sk. 6 r:st; Maj den 20, S. af Klinteberg, böter till Lagman Laurins disposition, i följd af Kongl. Svea Hof-Rätts Utslag den 11 Mars 1825, 8 R:dr 16 sk.; Maj den 27, Assessor Dubbe, böter, i följd af Kongl. Krigs-Hof-Rättens Utslag den 23 Mars 1825, emot Kapiten Haverman, 6 R:dr 32 sk.; November den 12, Erik Jansson i Hellsjö, rättegångskostnad, i följd af Lagmans-Rättens Dom den — Oktober 1825, 3 R:dr; alltså varda vederbörande härmedelst antydde, att inom natt och år från nedanskrifne dag sig hos Konungens Befallningshafvande härstädes anmäla till medlens återlyftning, och dervid ej mindre förete de utfärdade Depositionsbevisen, än med Domar och Utslag m. m., styrka sin äganderätt till de nedsatte medlen, för att, efter fordringsanspråkens pröfning och godkännande, emot Depositions-attesternes återställande undfå anordning å beloppen. Kommandes de af ifrågavarande Depositioner, till hvilkas uttagande någon i behörig ordning sig icke anmält, att, efter den föreskrifne tidens förlopp, insändas till Kongl. Stats-Kontoret, för att på särskilt Räkning i Rikets Ständers Bank insättas, då sedermera den eller de, som af gällande orsaker öfverskridit den utsatte terminen, må hos Kongl. Stats-Kontoret behörigen styrka sin rätt till de Depositions-medel en hvar önskar återfå, hvilka, då anspråket finnes grundadt, af Kongl. Stats-Kontoret anordnas. Stockholm, i Lands-Kontoret, den 28 December 1835.

C. H. Rålamb.
G. M. Gyllenhof.

Respektive Herrar Delägare uti Ångfartyget Kometen, behagade till den årliga Bolagsstämmans hållande, aammanträda på Stadshuset i Norrköping Torsdagen den 18 nästkommande Februari, kl. 10 f. m., då äfves qvittenserna å det inbetalta Aktiebeloppet böra medhafvas, för att utbytas mot Aktiebref.

Direktionen.

Notifikationer.

ÅRS-PROKLAMATA, STÄMNINGAR OCH DOMAR
I SKULDFORDRINGS- OCH KONKURSMÅL.

= Valkebo Härads-Rätt i Östergöthland har, genom offentlig Stämning å Rättens dörr förelagt: 1o) Brukaren Petter Johanssons i Brickebo och dess Hustru Maja Lisa Johansdotters; 2:o Bonden Samuel Samuelssons i Frillesbo och dess Boskillnadssökande Hustru, Catharina Carlsdotters samtlige Borgenärer, att, å andra Rättegångsdagen af nästa års Sommar-Ting, före Rättegångstimmans slut, kl. 7 på aftonen, deras fordringar, vid talans förlust, härstädes uppgifva, styrka, beediga och bevaka, på sätt Konkurs-Lagen bjuder; hvilket första gången kungöres. Bankebergs Tingsställe den 14 December 1835.

= Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hof-Rätts Dom i Konkurstvisten emellan Majoren Carl Ludvig du Rietz och hans Borgenärer, utgifves Fredagen den Tjugusjette (26) nästkommande Februari. Jönköping den 18 Jan. 1836.

= För att höras öfver Bonden Jan Gustaf Svenssons i Ubby gjorde ansökning om Boskillnad, kallas hans Hustru Beata Ersdotter och deras i orten vistande Borgenärer, att inställa sig inför Vallentuna Härads-Rätt vid Åbyholm den 8 instundande Feb.

= De som förmena sig äga att fordra uti nedannämde personers Sterbhus, varda härmed kallade och stämde att före kl. 12 å följande dagar sine fordringar, vid talans förlust, hos Rådhus-Rätten i Stockholm lagligen anmäla: uti afl. Slagtaren Johan Gabriel Kihlströms den 30 Maj; uti afl. Kryddkramhandlaren Johan Adolf Tunelii, den 4 Juni; uti afl. Kofferdi-Skepparen Johan Christian Aug. Bäckmanssons, den 18 Juni; och uti afl. Kammarförvandten Axel Modius, den 27 Juni innev. år 1836; hvilket tredje gången kuugöres.

= Välloflige Rådhus-Rättens Dom af den 12 December uti Hr Lagman Hedenbergs Konkursmassa, finnes att läsa hos undertecknad. Kongsbacka den 16 Dec. 1835

Sn. P. Forssell.

TESTAMENTS- OCH ARFS-ANGELÄGENHETER.

= Genom Testamente af den 26 Sept. 1835, som blifvit i Justitie-Kollegium och Förmyndare-Kammaren lagligen bevakadt, har Murmästaren Petter Svenssons numera aflidna Enka, Anna Fredrika Westerdahl, förordnat att den vid hennes död befintliga qvarlåtenskap skall ensamt tillfalla hennes Stjufmoder, Enkan Ellna Westerdahl; hvilket härigenom första gången tillkännagifves. Stockholm den 22 Jan. 1836.

= Utdrag af Domboken, hållen å Lagtima Höste-Tinget med Erlinghundra Härad i Tingshuset vid Märsta Gästgifvaregård den 2 December 1835.

S. D. Företrädde Hr vice Häradshöfdingen G. A. W. Ehrenpohl, samt enligt vederbörlig fullmakt af Hushållerskan Sara Lisa Löfgren, ingaf en till Härads Rätten ställd så lydande skrift:

Efter det Fjerdingsmannen P. Jansson — — — — —

Och förständigades vice Häradshöfdingen Ehrenpohl, att Rättens beslut skulle meddelas den 19 i denna månad.

Efter öfverläggning afsades den 19 December 1835 följande:

Beslut.

Härads-Rätten anser sig icke kunna meddela yttrande öfver den ifrågavarande af Hushållerskan Sara Löfgren begärda lyftning af de i Länets Ränteri nedsatte för qvarlåtenskapen efter Inspektoren Johan Lindström på Thorslunda influtna medel, innan tillförordnade Utredningsmannen i Boet Fjerdingsmannen Pehr Jansson i Heljesta, Haga Socken, samt de som gjort anspråk på den egendom Inspektoren Lindström efter sig lemnat, nemligen Assessoren, Doktor Martin Lindström, Bonden Anders Andersson i Orretomten, Jungs Socken och Skaraborgs Län, å sin Hustrus vägnar, samt en Gosse vid namn Carl i Nyköpings Län, fått tillfälle deröfver sig förklara. I anledning häraf varder detta ärende uppskjutit till andra Rättegångsdagen af nästa Ting, hvarförinnan, och i laga stämningstid före Tinget, Hushållerskan Sara Lisa Löfgren bör icke allenast tillställa Per Jansson afskrift af detta Protokoll och Beslut, utan ock låta uti Stats-Tidningen tre gånger införa Beslutet, hvarefter Per Janssons samt de, som af en eller annan anledning göra något anspråk på Inspektoren Lindströms qvarlåtenskap, hafva, att å ofvannämde dag afgifva utlåtande öfver den af Hushållerskan Löfgren gjorde begäran, att få de derföre influtna medel lyfta, hvartill hon den grund uppgifvit, att Lindström skall låtit kyrkotaga henne såsom äkta Hustru och att det barn hau med henne under äktenskapslöfte sammanaflat, aflidit efter Lindström och barnets arfslott modren tillfallit. — I öfrigt och enär Hushållerskan Sara Löfgren är boende i Stockholm

  1. Visserligen böra den heliga Skrifts ord användas i en kristlig lärobok; men på det sätt, som Doktor Luther gjort i sin Lilla Katekes.
  2. Claus Harms.