UTRIKES UNDERRÄTTELSER
Frankrike.
Paris den 13 Jan. En tidning berättar följande: "General Ricciardo de Alava, Hennes Maj:t Drottning Isabella II:s Extraordinäre Ambassadör och Plenipotentiär-Minister vid vårt Hof, ankom den 5 dennes till Saintes (Charente). Han är åtföljd af en Öfverste och en Adjutant. Oaktadt han uppgaf sin egenskap af Ambassadör, ansåg sig Under-Prefekten i Saintes nödsakad att gifva honom tillkänna: att han (Prefekten) icke kunde taga på sitt ansvar att låta Generalen färdas vidare, i anseende till ofullständigheten af hans kreditiver och hans pass. Det synes, som skulle General Alava endast vara försedd med ett enda på Spanska språket skrifvit dokument, undertecknadt: "Jag, Drottningen." Detta papper innehåller icke någon graverad eller tryckt titulatur, och är hvarken försedt med sigill eller ens något emblem.
"Under-Prefekten har anmodat Ambassadören att qvarstanna i Saintes, till dess han hunnit undfå förhållnings-order från Paris. General Alava har utan svårighet dertill samtyckt, och har skrifvit till Hertigen af Frias, hvilken han efterträder såsom Spansk Ambassadör." (Journ. des Déb.)
Spanien.
Paris den 9 Jan. Vi hafva i dag från Madrid erhållit underrättelser om fortsättningen af den diskussion öfver det så kallade förtroendes-votum, hvars resultat redan är kändt. Aldrig har ett votum till förmån för en Ministèr bättre förtjent sin benämning; ty Cortes, och nästan hela Spanien, äro okunniga om Hr Mendizabals hemlighet, och det synes äfven att Hr Toreno icke är så alldeles säker på att känna något deraf.
Under de två sessionerna, den 30 och 31 Dec., i detta ämne, har Oppositionens motstånd icke varit särdeles häftigt, med undantag af några temligen bittra anmärkningar af Hr Perpina, hvilka skarpt tillrättavisades af Hr Ferrer, President i den Kommission, som haft i uppdrag att granska lagförslaget, men deri ingen enda ledamot erhållit del af den ryktbara finanshemligheten. Hr Mendizabal har erbjudit sig att upptäcka den för Hr Ferrer, om Kommissionen ansåg det behöfligt; men Hr Ferrer ville icke ha förtroende af en så vigtig hemlighet, hvilken, så tillsägandes, såmedelst satt honom i nödvändighet att dela Ministèrens ansvarighet. Det förutsattes likväl, och förste Ministern förband sig dertill på nytt, att icke allenast ett lån skulle undvikas, och att inga nya pålagor skulle äskas, men äfven att, i intet fall, enskiltas äganderätt skulle förnärmas.
De, hvilka uti denna diskussion hufvudsakligen försvarade Ministèren, voro Hrr Alcala Galiano och Arguelles. Hr Mendizabal höll ett långt och sakrikt tal, och yttrade bland annat: "att om efterdömen af enighet gåfvos från högsta makten ända till herdens koja, skulle alla Spanjorer bli försonade", och han tillade: "att detta vore en af Regerings-systemets hemligheter."
Emellertid är finans-frågan den, som mest sysselsätter alla gissningar, och hittills inskränker sig allt till blotta förmodanden. Hr Mendizabal, förskansad inom den mest officiella förbehållsamhet, har icke låtit förmärka det minsta af sina afsigter; ingen uppmaning har förmått honom lemna Kammaren upplysning om sin kredit-plan och sina förslager för anskaffandet af medel.
Om två dagar skall diskussionen rörande val-lagen öppnas i Prokuradores-kammaren. Man emotser intressanta öfverläggningar, att dömma af de åsigter, som dessa senare dagarne i Kammaren börjat göra sig gällande.
Det största lugn råder i Madrid. Krigs-Ministern ditväntades den 5; han har om sin återkomst underrättat Konselj-Presidenten. En plan för fälttåget, hvilken, i förening med den anbefallta utskrifningen af 100,000 man, försäkras skola bereda Karlisternas fullkomliga nederlag, har blifvit öfverenskommen emellan Generalerna Cordove och Evans.
Tidningar från Madrid af den 30 Dec. meddela en med kurir till Krigs-Ministern insänd bulletin, daterad Valladolid den 25 Dec, innehållande: att Portugisiska brigaden, under Baron Santa Marias befäl, den 19 inryckt i Ciudad Rodrigo, der den emottagits med fröjdebetygelser, och att korpsen den 21 satt sig i marsch till San Martin del Rio. Tropparnes disciplin berömmes allmänt. (Journ. des Déb.)
Österrike.
Wien den 8 Jan. Det förljudes att Hans Maj:t Kejsarens kröning, såsom Konung af Böhmen, icke, såsom man hittills trott, skall försiggå i Maj månad, utan först i Sept. innevarande år. Kröningen såsom Konung i Lombardiet, torde således icke komma att äga rum förr än år 1837. — Den till den 11 dennes redan tillkännagifna Bal-paré har blifvit afsagd, och inga karnavals-högtidligheter skola, enligt hvad det bestämdt säges, detta år äga rum inom Kejserl. borgen. Man vill veta, att Kejsaren hufvudsakligen fattat detta beslut med afseende å Hennes Maj:t Enke-Kejsarinnans ännu fortfarande sorg. Hennes Maj:ts uppvaktning har Nyårsdagen erhållit ny sorgdrägt. — Ungerska Landtdagen, som af Kejsaren erhållit ytterligare förlängning af tiden för dess sammanvaro, torde svårligen komma att åtskiljas före slutet af nästa månad. En omedelbar följd deraf, blir öppnandet af Siebenbürgska Landtdagen. (Hamb. Corresp.)
Italien.
Turin den 2 Jan. I går, Nyårsdagen, var stor gala vid hofvet. DD. MM. emottogo, på morgonen, de vanliga lyckönskningarne af Utrikes Ministrarne. Franska Ambassadören förde ordet uti Diplomatiska Korpsens namn; derefter emottogos Hofvet, Adeln och Militären. På aftonen emottogo DD. MM. Damerna. Senaten och andra Autoriteter erhöllo företräde aftonen förut. (Journ. des Déb.)
Schweitz den 10 Jan. Den 7 dennes öfverlemnade Franska och Sardiniska Sändebuden, Hrr Montebello och Blonay, sina kreditiver till Vororts-Presidenten.
Det lifliga deltagande, som i Würtemberg blifvit yttrade för anläggandet af jernvägar, har äfven i Schweitz funnit insteg, och äfven der, hvarest, i följd af det geografiska läget, man fäster största uppmärksamhet på hvad som tilldrager sig i Tyskland, nemligen i S:t Gallen. Man lofvar sig häraf en ökad liflighet i förbindelserna emellan södra Tyskland och Schweitz, Bodensjön och dess omgifning, samt öfra Rhendalen emellan Bregenz och Splugen. (Hamb. Corr.)
Danmark.
Köpenhamn den 15 Jan. Uti Stånds-församlingens sammankomst den 7 dennes, aflemnade den Kongl. Kommissarien till Ständernas pröfning förslaget till ett plakat, innehållande närmare bestämmanden rörande Tryckfrihetens gränsor. Tillika utvecklade han de skäl, hvilka föranledt detta lagförslag. Bemälte plakat, hvilket kan anses såsom tillägg till förordningen af den 27 Sept. 1799, stadgar: att en författare, som i opassande ordalag yttrar sig om Statsförfattningen, Rikets Lagar eller Regeringens handlingar, utan att likväl den elaka afsigten är så uppenbar, att han kan slällas under tilltal enligt 2, 3 eller 7 §§. af förstnämde förordning, skall likafullt ansvara för det han brustit i pligtmässig uppmärksamhet, och fällas till penningeböter. Sedan motion blifvit gjord om nedsättandet af en Kommitté som ägde att granska förslaget, blefvo till Ledamöter i denna Kommitté, som, enligt fattadt beslut, skulle bestå af 5 personer, valde: Sekreteraren Algreen-Ussing, Prokurator Haagen, Prosten Birch, Professor Bang och Grefve Holstein.
- (Hamb. Corresp.)
Holstein den 11 Januar. Enligt hvad det förljudes, skall Stånds-församlingen, oaktadt den, i allmänhet, förklarar att besparingar inom Finanserne äro nödvändiga, och att inga nya skatter kunna åläggas, likväl ha beslutit, att föreslå och fördela en skattepålaga för de kostnader Ständerne sjelfve föranledt. — De af flere Regeringar utfärdade Förordningar i afseende å det så kallade unga Tysklands skrifter, hafva härstädes, der hittills sådana åtgärder icke behöft vidtagas, så mycket mera funnits böra tillämpas, som bland de anklagade äfven befinner sig en Holsteinare, vid namn Ludvig Wienburg. (Hamb. Corr.)
Turkiet.
Smyrna den 20 December. Från Bairut skrifves följande under den 24 December: "Druserne äro fullkomligt afväpnade, och de, hvilka icke velat underkasta sig denna skymf, måste lemna hus och hem, sunt flykta till bergstrakterne, der de nu jagas, såsom vilda djur, af Ibrahim Paschas soldater. Ingen dag förgår, att icke några, som våga sig fram ur sina gömställen, af dem dödas. Bergsinvånarne ha försökt, att motsätta sig afväpningsorderna, och hafva användt alla öfvertalande medel, att förmå Emir Beckir, att sätta sig i spetsen för en uppresning mot Egyptierne; men Fursten har bestämdt vägrat, att deltaga i deras plan, under förevändning, att han vore för gammal att företaga ett krigståg, hvilket, enligt hans åsigt, skulle bli lika långvarigt, som utgången blefve tvifvelaklig. Sanna förhållandet är, att Emir Bekir blifvit köpt af Mehemed Ali och Ibrahim, och att han, af denna orsak, gifvit sitt land till pris åt deras roflystnad. — l Alexandrette har man, för någon tid sedan, inskeppat 600 Bergsinvånare, som skola afsändas till Egypten. Det var en ryslig anblick, att se desse olycklige, fjättrade lill händer och lotter, och såsom förbrytare fängslade invid hvarandra, utmattade af mödor, och de flesle ur stånd satte, att taga ett steg, i anseende till den hårda behandling de under marschen fått röna af sina bödlar. Flere dogo efter framkomsten, i följd af otaliga lidanden; andra hafva afbrutna armar, eller buro blodiga spår af misshandlingar på sina kroppar. (Hamb. Corr.)
FRAGMENTER UR STATSLÄRAN.
- (Forts. fr. N:o 17.)
Då rättsförfattningen, såsom sådan, har till föremål att åt hvar och en af Statens medlemmar utstaka och mot allt intrång skydda en viss krets för dess yttre fria verksamhet, så blir det i anledning deraf den naturliga tendensen af den ensidigt juridiska åsigten af Staten, att endast reflektera på den yttre formen af den borgerliga Samhälls-föreningen, men ej på dess inre anda och lifskraft. Då man gör det till Statens hela bestämmelse att vara en rättsanstalt, så ledes man deraf naturligen till ett sträfvande att söka uppnå och bibehålla det åsyftade rättstillståndet endast genom mekanismen af Statens inrättning, samt att tänka sig detsamma såsom oberoende af högre, andeliga krafters inflytelse. Det är sant, denna politiska Formalism har sällan framträdt i sin fullt konseqventa utbildning. I denna stränga konsekvens förekommer den knappt hos någon annan än Fichte, som uttryckligen gjorde det till Statens uppgift att, äfven under förutsättning af en allmän egoism hos dess medlemmar, och således utan att påräkna något understöd af deras moralitet, framtvinga och med ett slags mekanisk nödvändighet bibehålla ett orubbeligt rättstillstånd. Äfven Kant fattade väl Statens begrepp i allmänhet på ungefär samma sätt; men utvecklade det dock ej med samma konseqvens, bestämdhet och fullständighet. Detsamma gäller i ännu högre grad om Kants flesta föregångare, alltifrån Hobbes, den förste, hos hvilken man finner begreppet om Staten såsom en blott yttre Tvångs- och Säkerhetsanstalt. Emellertid har dock sjelfva den tendens, om hvilken här är fråga, ej blott röjt sin inflytelse inom de politiska theoriernas område, utan äfven derifrån öfvergått i det verkliga, praktiska lifvet. Häraf den utomordentliga vigt man i nyare tider lagt på Statsförfattningens form. Utgående från det i synnerhet af Rousseau framställda begreppet om den allmänna viljans nödvändiga syftning till det rättsenliga, har man deraf dragit den slutsatsen, att rättstillståndets bibehållande helt och hållet beror deraf, att Statsmakten, i detta ords vidsträcktaste bemärkelse, eller tänkt såsom omfattande alla den lagstiftande, verkställande och domaremaktens funktioner, i alla sina åtgärder utgör ett rent och troget uttryck af den allmänna viljan. Detta åter har man trott med full säkerhet kunna vinnas genom sjelfva Statsförfattningens mekanism, genom klokt beräknade och noggrant bestämda konstitutionella former, hvarvid man vanligtvis (i synnerhet med anledning af Lockes och Montesquieus framställningar af den Engelska Konstitutionens principer) grundat sin politiska theori på begreppet om en Statsmaktens delning mellan flera hvarandra motvägande och kontrollerande myndigheter, ehuru man åter än på ett, än på ett annat sätt sökt bestämma denna delning till åstadkommande af den sökta mekaniska jemvigten mellan delarne.
Vi bestride nu för ingen del den stora vigten af frågan om Statsförfattningens rätta och förnuftsenliga form. Vi erkänne utan all tvekan, att den i närvarande tid hos de flesta folk röjda mer och mer högljudda fordran af bestämda konstitutionella former för Regeringsmaktens utöfning blifvit framkallad genom hela gången af tidehvarfvets intellektuella bildning, samt att dess uppfyllande utgör ett väsendtligt moment af samhällslifvets fortgående utveckling. Så vida Staten tänkes såsom en organism inom den ideella verldens område, måste den, såsom hvarje organism, äga sin bestämda organiska struktur: det är denna, som utgör Statens politiska författning. Till denna hör nödvändigt äfven en viss Statsmaktens delning, så vida denna blott fattas i sin rätta betydelse, det vill säga, icke såsom en blott yttre mekanisk sönderstyckning, utan såsom ett inre organiskt förhållande mellan Statens väsendtliga, på en gång från hvarandra åtskiljda och med hvarandra sammanhängande funktioner. Men ett organiskt väsendes form och struktur åtskiljer sig just derigenom från den, hvilken tillhör ett blott mekaniskt konstverk, att den förra är bildad, icke genom en yttre eller främmande, utan genom en inre kraft, genom hvilken organismen utgör ett lefvande väsende: den organiska strukturen utgör ej något annat, än det inre lifvels framträdande i en yttre gestalt. Detta måste då äfven gälla om Staten. Dess form, dess politiska Författning, har blott så vida ett sant värde, som den utgör ett uttryck af en inre, andelig kraft, som inom denna form lefver och utvecklar sig. Det är detta, som den politiska formalismen ej inser eller erkänner. Den uppfattar formen, icke såsom ett uttryck af en inneboende anda, utan endast såsom en död form, vanligtvis bildad efter något beundradt främmande mönster; och den tror sig ha fullkomligen löst Statskonstens stora problem, så snart den lyckats att få Statsmaschinen enligt det förutsatta abstrakta begreppet om Statsmakternas delning, vederbörligen konstruerad.
Vilje vi närmare göra oss reda för hvad vi här kallat Statsorganismens inre, andeliga lifskraft, så kunne vi börja med den anmärkningen, att den andeliga kraften hos Staten, likasom hos individen, hufvudsakligen yttrar sig under tvenne modifikationer, nemligen dels såsom en intellektuell, dels såsom en moralisk och religiös kraft. Till dessa båda kommer hos individen visserligen ännu en tredje, nemligen den æsthetiska, och äfven denna har inom Staten något motsvarande, i den æsthetiska bildningens inflytelse på samhällstillståndet. En fullständig Statslära måste utan tvifvel göra ett behörigt afseende äfven på denna; men vi måste här förbigå den, då vi här blott lemna några fragmenter af en Statslära, och med afseende på det inskränkta utrymmet, endast kunne sysselsätta oss med dess vigtigaste hufvudmomenter.
Hvad först och främst beträffar den modifikation af Statens andeliga lifskraft, i hvilken den yttrar sig såsom en intellektuell kraft, så är dess begrepp ej någon svårighet underkastadt. Det har visserligen sin fulla riktighet, att den rätt förstådda allmänna viljan, det vill säga, den till sin natur allmänna, förnuftiga viljan, (hvilken, såsom gifven med sjelfva förnuftets väsende, måste, mer eller mindre klart utvecklad, finnas hos hvarje förnuftig varelse, och i denna mening är för alla förnuftiga varelser gemensam) aldrig kan åsyfta något annat än det rätta, och att den således, tänkt såsom yttrande sig inom det offentliga lifvets område, alltid måste vara rigtad på rättstillståndets bibehållande, och i allmänhet på uppnåendet af Statens bestämmelse. Man kan derföre ock ganska riktigt uttrycka hufvudproblemet för en Stats organisation genom den fordran, att Staten bör organiseras på det sätt, som ger den mest grundade förhoppning derom, att dess hela lif skall blifva ett rent uttryck, en oafbruten fortgående utveckling, af den till sin natur allmänna, förnuftiga viljan. Men om vi närmare göra oss reda för innehållet och betydelsen af denna fordran, så finne vi genast, att till dess fullkomliga uppfyllande oundgängligen förutsättes, att denna förnuftiga vilja skall vara, icke blott i allmänhet, utan äfven i sin bestämda tillämpning på alla inom Staten förekommande förhållanden, med full klarhet fattad af alla dem, som utöfvat något märkbart inflytande på Samhällstillståndet, och således framför allt af dem, som mer eller mindre deltaga i sjelfva Statsförvaltningen. Om denna rediga uppfattning af den förnuftiga viljans innehåll icke finnes åtminstone hos de samhällsmedlemmar, hvilka äga en öfvervägande inflytelse på Statens styrelse, måste, enligt sakens natur och erfarenhetens i alla tider upprepade
