Samhälle. — Men då frågar man åter, hvar sitta de förnuftige? Att börja med, sitta de säkert icke der de bespottare sitta. Tonen, språket, handlingarna äro igenkännings-tecken, ehuru vi visserligen icke vilja neka, att de, som allt annat i verlden, kunna bedraga. Dock äro de anledningar, som ingifva förtroende eller misstroende. Den t. ex. som talar och skrifver som en tok, icke bör man väl tro honom representera förnuftet i nationen.
Och under förutsättning af att de förnuftige finnas, och låta höra af sig, i tal eller tryck — väl är dock om båda ske med mått — hvad är det som framförer deras röst till Thronen, och gifver kraft åt deras ord? Det är den aktning som man hos Folket vårdat för förnuftet, så att Folket erkänner de förnuftiges röst vara sin röst; ty derigenom ingifves Konungen aktning för folket, och härpå kan den endrägt byggas, som gör Folkvilja till Konungavilja — icke således det slags endrägt, som är mellan Herrskaren och tjenaren, icke heller den som är mellan fadren och barnen, emedan äfven denna bild, fordom vacker och sann, icke nu mera inträffar på förhållandet mellan Konung och Folk, — men den endrägt som är ädla vänner emellan, ty i dess spår går välsignelsen, i fall den önskas. Må man förlåta oss, om vi ännu lefva i den irringen, att sedan den blinda lydnadens tid är förbi, sedan hängifvenhetens tid är förbi, den af ädel högsint vänskap, Svenskt Majestät och Folk emellan, icke också måtte vara förbi, och tillhöra "Konunga-Sagans" område. Är också detta för mycket begärdt? Tror man att det allvarliga, icke ömsesidigt smickrande, icke ömsesidigt klandersjuka, icke sanningen undandöljande, icke missnöjet under hal tunga förborgande, till dess det i öppen harm utbryter, — det öppna, redliga, som i det lilla lifvet sammanhåller bandet förnuftiga vänner emellan, tror man, att det kan umbäras mellan de tvenne makter, som i det stora lifvet bilda Samhället — Styrelsemakten och Folkmakten?
Ty tvenne makter äro de. Styrelsemakten är icke hvad oförnuftet sträfvar att göra den till, och äfven kallar den en förvaltare åt husbonden: Folket. Denna liknelse är lika oriktig, som dess absolutistiska motstycke, att Styrelsen är husbonden och folket är godset. I stället för att söka liknelser, å det som är bekant, hvarföre icke framställa sjelfva saken?
Samhället består af flera större kretsar, omslutande andra allt mindre och mindre, ända ned till familjen, och slutligen till den minsta, den enskilta menniskan. Hvar och en af dessa kretsar äro sammanhållna af något som styrer, utan hvilket ingenting skulle blifva af, utan allt råka i villervalla. Allt efter dessa kretsars natur kunna de som styra vara en, eller två, eller flere. I familjen är det Husfadren och Husmodren, hvar och en på sitt område. Deras gemensamma vilja blir boets. Öfver alla står någonting osynligt och bindande, som har sitt enklaste och renaste uttryck i den enklaste kretsen, den enskiltes samvete. Der flere kretsar förenas, infinner sig naturligen ett stort gemensamt samvete, som erkännes som Lag. Men ondskan och oförnuftet äro lika gamla med menniskan, och likasom de hos den enskilte sträfva att undandraga sig samvetet, så sträfva de äfven, uppvuxne till flere individer, att undandraga sig samhällslagarnas välde. Med lagarna uppkommer derföre på samma gång behofvet af en makt som skyddar dem, skaffar dem aktning, och utförer deras bud. Denna makt är Regerings-makten i alla dess grenar. I Monarkiska Stater är Konungen spetsen af denna makt, eller den föreningspunkt, hvari man, för enhetens skuld låter all makt i samhället sammnnflyta, och hvilket äfven sinnbildligt uttryckes genom spiran. I fria monarkiska Stater, såsom vår, är denna makt bunden af lagar, i hvilkas stiftande folket gemensamt med Konungen deltager, och å hvilka lagar kontrollerna, dels materiella dels moraliska, ligga hos folket. Regeringsmakten är således ett skydd för allt det som i samhällets alla mindre kretsar styrer. Den är såsom allt styrande, obestridligen till för de styrdas d. v. s. för folkets skuld, eller tydligare, och mindre förvillande uttryckt, för samhällighetens skuld. Men, enligt Guds eviga ordning, består ett samhälle af tvenne delar Styrelse-makt och folk, hvilka kunna vara i strid med hvarandra, men omöjligen umbära hvarandra. Ett folk kan och får förändra sin Styrelse från Republik till Monarki, och tvertom, men får icke och kan icke vara utan Styrelse. Ett sådant folk kan icke finnas. Det skulle då återträda ur samhället i naturtillståndet, och vore icke längre den enhet som kallas folk, utan ett antal ätande varelser på tu ben. Folk med gammal samhällsodling lägga derföre, för sitt eget väl, vigt å Regeringsmaktens anseende, och tillvälla icke sig sjelf en husbonderätt, som lärer tillhöra Gud, såsom rätter Herre i sitt hus, och inför hvilken både Styrelse och Folk torde vara ansvarige för sin förvaltning, hvar och en på sitt område af deras gemensamma bo: Samhället. I Republiker, såsom i Amerika, vilja vi icke bestrida, att Regeringen anses som en förvaltande makt, men i Monarkier, och bland de fria, minst i vår, kan man neka att icke Konung och Folk äro tvenne makter. Alla vår Grundlags bestämmelser häntyda härpå. Se vår föregående artikel.
Äro de tvenne makter, hvilka hafva ett gemensamt mål, så ligger i enigheten deraf kraft, nemligen den enighet som är en följd icke af våld å någondera sidan, utan af fri förnuftig bestämmelse; och som båda dessa makter innerst ledas af menniskohjertats hemliga drifhjul, så måste förhållandet dem emellan, för att kunna verka på detta drifhjul, vara humant. Den som emellan dessa makter vattnar splitets frö; de som tilltala folket, och de som hafva tillträde till Furstarne, och som å någondera sidan bära ved på missnöjets gnista, och på den sätta smädelsens och hånets blåsbelg; — den som icke redligen upprycker det ogräs han kommer åt, eller släcker den eld han ser uppflamma — han må vara qvick, han må vara dum — men mot sitt Fäderneslands sanna väl bärer han afvog sköld, och om det honom varder förlåtet, så är det emedan han icke vet hvad han gör.
I fria monarkiska Stater tror man att en Konung, ställd öfver menings-striderna, ehuru icke för dem ljum, ställd öfver stånds-intressena, vägledd af Representationen, af förnuftige Författare, under en ädelt begagnad tryckfrihet, af laglige och ansvarige Rådgifvare, skall, sedan målen äro af Embetsmän författningsenligt beredde, kunna fatta ett beslut enligt med folkförnuftets kraf.
Visserligen kan Regenten taga miste, men ingen Styrelse-form finnes, från hvilken misstagen äro alldeles biltoge. Genom misstagets följder, genom Embetsmän, Representation och Tryckfrihet blir Regenten derom upplyst, och misstaget blir då, såsom öfverallt i lifvet, en bildande varning att mognare och mera eftertänksamt handla. Mot större misstag lägger vår författning så verksamma hinder, som någonsin med monarkisk kraft är förenlig, och Ständerna lära icke och böra icke heller, i hvad på dem lagligen ankomma kan, gifva efter för Monarkens nycker, och hafva uti af honom besvurna lagar ett värn mot dessas egenmäktiga öfverträdande.
Naturligtvis kan man tänka sig svaga själs-krafter på thronen, och troligt är, att det då går illa en tid bortåt. Men Svenska Statsförfattningen, betviflande att skaffa bot för alla vådor, ser på det hufvudsakliga, och anser, af två onda ting, den nämda olyckan för en mindre, än de vissa oredorna och det vissa splitet, som skulle följa af en månghöfdad Styrelse med mindre monarkisk kraft. Svenskarne se heldre på sin thron en svag Olof Skötkonung, med Konungamakt, dignande under Svenska spirans monarkiska tyngd, än en svag Adolf Fredrik, konungsligt utstyrd, men å hvars både krona och spira Riksrådshänderna hvila.
Naturligtvis bör en Konung gifva efter för Folkets tycken, i de många fall då ingenting ondt derigenom åstadkommes, och der saken kan och måste efter någons tycke afgöras, ty i sådane fall synes oss verkligen mera skäl att Folkets tycke må gälla än Konungens, likasom i det vanliga lifvet det för den ena ju är en hugnad att gifva efter för den andras vilja, äfven om tycket icke har något annat skäl för sig än infall, fördom, smak eller lynne. Att i oträngt mål stöta dessa för hufvudet, blott för att hafva det småaktiga nöjet att få göra sitt eget tycke gällande, detta visar erfarenheten icke medföra någon välsignelse, hvarken i det stora eller det lilla lifvet. Konungen bör derföre lämpa sin Styrelse, sina förslag, sina planer efter de former, de idé-gångar folket älskar, dessa former och idé-gångar må nu hafva sina större eller mindre egenheter. Fordom, under mindre odlade tider, kunde, med våld och svärd, Regenter påtvinga sina folk hvad som var stridande emot deras innersta tänkesätt, såsom t. ex. det sätt hvarpå Kristendomen infördes i Brödra-Riket Norrige. Men med växande odling blifva anspråken på lämpor, i sättet att göra sina meningar gällande, större, så väl individer, som Samhälls-makter emellan. Att numera häruti gå bröstgänges tillväga, vittnar om föga klokhet och vinner föga framgång.
Men då vi medgifvit, och sådant utan alla förbehåll, att Regenten bör gifva efter för Folkets förnuftiga vilja, och lämpa sig efter formerna för dess lynne, så måste vi också framhålla den sanningen, att likasom Regenten kan misstaga sig om hvad som är folk-förnuftet, så kan äfven folket sjelf göra det, derigenom att, under passionernas yra, de mindre förnuftige taga väldet öfver de förnuftiges mening, hvilken då blir minoritet, på samma sätt, som den enskilte icke alltid följer sitt eget förnuft, utan detta blir öfverröstadt. Är Regenten viss på att de förnuftige i landet stå på hans sida, äfven om deras antal vore ringare än de oförnuftiges, och att Folket ögonblickligt låtit förleda sig att yrka hvad som är rakt stridande mot dess sanna väl; kan Han lägga handen på sitt Konungsliga hjerta, och frisäga sig att hans nej icke härrörer af hat, hämd, egensinnighet eller egen vinning, och saken är af vigt, så får han icke gifva efter, emedan han, i sin Konunga-försäkran, lofvat att "befrämja Rikets sannskyldiga gagn och bästa, så att Han kan det med rent samvete inför Gud försvara." Ingen annan domare på jorden finnes då mellan Honom och hans folk än Utgången och Efterverlden, och Han måste hafva mod att låta spiran våldsamt vridas ur sin hand, hellre än att gifva efter för yran och oförnuftet, hvilka icke förädlas derigenom, att ordet folk sättes framför dem. Blott under en Monark, om hvilken man vet, att han så handlar, och lagligen kan så handla, lefva de förnuftige trygga, att icke se Samhället öfverändakastas af den första vind passionerna uppblåsa. Och det är häri, om man vill förstå oss, som Svenska Regeringssättets företräde ligger framför t. ex. Frankrikes och Englands berömda Styrelse-former, att passionernas svall kan här väl bana sig väg till thronen, men icke, såsom der, öfver densamma.
Sådan är vår mening om Konunga-Styrelse efter folkvilja.
Af förekommen anledning har Kongl. Kommerse-Kollegium funnit godt förordna, att Christinehamns, eller den så kallade Fastings marknad må innevarande år och tills vidare börjas å den 15 i stället för den 10 Mars; hvilket Kongl. Kollegium härigenom skolat till trafikerandes kännedom meddela. Stockholm den 22 Januari 1836.
Enligt hvad hos Kongl. Kommerse-Kollegium blifvit officielt anmäldt, har Öfver-Lotsen i Jutland under den 8 i denna månad kungjort, att emellan Hirtzholmarna och fasta landet, W. N. W. från de förstnämda står på 3 famnars vatten omkring 6 fot under vattenytan, vraket af det den 18 Dec. sistl. år förolyckade Barkskeppet Jupiter; hvilket Kongl. Kollegium härigenom velat till Sjöfarandes kännedom meddela. Stockholm den 22 Jan. 1836.
Sedan Höglofl. Ridderskapets och Adelns Protokoller vid sistledne Riksdag, endast med undantag af Registret, numera äro färdigtryckta, behagade de Herrar, hvilka vid nämde Riksdag varit antecknade såsom Ledamöter af Ståndet, med första låta afhemta sine exemplar deraf i Riddarhus-Kansliet, hvilket är öppet alla Söcknedagar, kl. mellan 12 och 2 på dagen. Stockholm den 13 Jan. 1836.
Som en uti Förvaltningens af Sjö-Ärendena Kammar- och Sjömilis-Kontor ledigblifven Kammarskrifvare-tjenst, kommer att i laga ordning återbesättas; så äga kompetente sökande att inom Trettio dagar, räknade från den, då denna kungörelse finnes första gången uti Sveriges Stats-Tidning införd, deras behörigen karterade ansökningar, åtföljde af styrkte tjensteförteckningar till Förvaltningen af Sjö-Ärendena ingifva; hvilket första gången kungöres. Stockholm den 25 Jan. 1836.
Uti Kongl. Maj:ts Nådiga kungörelse af den 17 December 1835, angående de vid sista Riksdag af Rikets Ständer fattade beslut i afseende på Bankens Depositions- och Lånerörelse,[1] innehåller Afd. 1, angående Depositioner i Banken, punkt. 4:
Privata Assigneringsrätten i Banken må tills vidare fortfara emot en afgift af 4 R:dr B:ko för hvarje folium om 40 rader, af den löpande räkningen, med förbehåll tillika, att den minsta afgiften, som för hvarje år beräknas, blifver 20 Rdr, motsvarande 5 Folier.
I sammanhang härmed får Banko-Styrelsen, till vederbörande Räkningshafvares kännedom och iakttagande meddela följande:
1:o Folie-afgiftens beräknande inom Banko-Verket, tager sin början med nästinstundande Mars månad.
2:o Ej mindre de privata Assignanter, som hafva räkning i Banken före nyssnämde tid, men dessförinnan hos Bankens Under-Styrelse skriftligen anmäla, att de ämna upphöra med sin assignering på Banken, än äfven de, som, efter Mars månads ingång, fortsätta deras Assignerings-räkningar i Banken, eller der låta öppna sådana, men framdeles kunde vilja dermed upphöra, och derom göra anmälan före utgången af det år, då de sin Assignering på Banken inställa, varda från omförmälde afgift befriade, derest de, vid anmälandet om Assigneringens upphörande, tillika uppgifva beloppet af sina utevarande Assignationer, och då, såvida det icke förut skett, samma belopp eller skillnaden deruti, på deras räkningar insätta; hvaremot bemälde Assignanter, om de sedermera, af hvilken orsak och i hvad ändamål som helst, insätta eller låta insätta penningar på dessa räkningar, böra betala den fastställda Folie-afgiften för det år, sådan insättning ägt rum.
3:o Till Räkningshafvarne, hvilka, jemlikt Kongl. Kungörelsen af den 6 Maj 1830, äro pliktige att årligen sednast vid Januari månads utgång hafva sina Räkningar för det tilländalupna året, med Bankens Bok behörigen kollationerade, eller till deras ombud, lemnas af vederbörande Kamererare, omedelbart efter det denna kollationering för sig gått samt antalet af inlösta Assignationer, såmedelst blifvit tillförlitligen utrönt, Debeträkning å den för föregående året på en hvar belöpande afgift; skolande samma afgift, vid laga påföljd, vara för Låne-Bankens räkning inbetald och Attest deröfver till Låne-Banken inlemnad, sednast inom förloppet af nästderpåföljande Mars månad. Stockholm, af Rikets Ständers Bank den 21 Januari 1836.
- Banko-Fullmägtige.
Innehafvare af Götha KanalBolags år 1833 utfärdade Obligationer äga att, emot aflemnande af 1835 års Räntekupons, å desamma uppbära sistnämnde års ränta, alla Söckendagar uti instund. Januari månad, emellan kl. 10 och 2, utom Onsdagarna, då inlösen vidtager först kl. 12 på dagen, uti Bankens ReferendarieKontor, två trappor upp i Bankohuset. — Som för år 1834 några få Kupons ännu icke blifvit till inlösen presenterade, äga deras innehafvare, att på samma tid och ställe erhålla liquid. Stockholm den 12 December 1835.
- Götha Kanal Direktion.
Notifikationer.
STÄMNINGAR OCH KALLELSER.
— Sedan Kommissarien och Krono-Länsmannen J. F. Frankenberg den 17 dennes, vid Stangen uti Inlands Fräkne Härad, under konfiskationsanspråk anhållit tvenne Fastager, innehållande Kläde, Kambrik, Shirting, tryckta Bomullsdukar, Musselinsdukar, Morenos, Gardinfransar, Tapetprof och en Filt, allt ostämpladt, som i värde blifvit uppskattadt till 1,936 Rdr 36 sk. B:ko, så, och med anledning af Rådhus-Rätten denna dag fattade beslut, blifva den eller de, som äro ägare till berörde varor, härigenom kallade och förelagde, att den 11 nästk. April, före kl. 12 på dagen, inför Rådhus-Rätten sig anmäla och deras rätt bevaka, vid den påföljd, att Målet derefter afgöres. Uddevalla Rådhus den 25 Jan. 1836.
- På Rådhus-Rättens vägnar,
- J. N. Bagge.
= Uppå Bonden Pehr Danielsson Öbergs å Bartnäs af Piteå Socken derom gjorde begäran och med anledning af Rådhus-Rättens beslut denne dag, varder Kopparslagare-Mästaren Daniel Lindgren, härmed kallad och stämd att Måndagen den 2 Maj, näskommande år 1836, kl. 9, förmiddagen inför Rådhus-Rätten sig infinna för att svara å Öbergs påstående, att Lindgren måtte åläggas till honom utgifva 800 Rdr B:ko med 6 procents ränta, enligt Skuldebref af den 28 April 1830. Börandes stämningen, den käranden äger kungöra sin vederpart, hvars vistelseort är okänd, på det sätt, att den trenne gånger och sednast trenne månader före inställelsedagen uti Stats-Tidningen införas, gifves lydno vid den påföljd lag stadgar. Piteå Rådhus den 14 Sept. 1835.
- På Rådhus-Rättens vägnar,
- C. Er. Stenberg.
LAGFARTS-ÄRENDER.
= Transsumt af Lagfarts-Protokollet, hållit vid Lagtima Höste-Tinget med Norra och Södra Tjusts Härader å Tingsstället Gamleby Köping den 14 Dec. 1835.
— — — — — — — — — — — — — —
Inlemnades nu till Härads-Rätten en så lydande Skrift:
Till Tjusts Vällofl. Härads-Rätt!
Sedan alla möjliga försök befunnits fruktlösa att kunna anskaffa erforderlige åtkomsthandlingar till vinnande af behörig Lagfart å 1/12:dels mantal Kronoskatte Mantorp i Hannäs Socken, som jag och min Hustru Maria Cath. Canth mot 1,111 R:dr 5 sk. 4 rst Banko, under den 29 Dec. 1828 inköpt af Enkan Christina Andersdotter, Pett. Persson, And. Persson samt Pett. Andersson och hans Hustru Anna Persdotter, så föranlåtes jag härmed ödmjukast anhålla, det Vällofl. Härads-Rätten täcktes föranstalta om annons i Stats-Tidningen med föreläggande för den eller dem hvilka äga anledning till klander emot den sökta Lagfarten, att inom viss stadgad tid i laga ordning göra sin talan gällande. Mantorp den 20 Okt. 1835.
- Daniel Johansson.
Som upplästes; hvarefter Resolverades:
Härads-Rätten finner skäligt på det sätt bifalla Daniel Johanssons uti ofvan intagna skrift gjorda anhållan, att han
- ↑ Se Stats-Tidn. N:o 14 för den 19 Jan. 1836.
