— 102 —
och icke mig själv lycklig. Jag visste mycket väl, att vår vigsel, som i största hemlighet förrättades av en katolsk präst, icke var laglig, och att jag endast hade hans heder att lita på.»
»Vad för något! avbröt jag henne, »blevo ni verkligen vigda av en riktig präst?»
»Ja, det blevo vi, pappa», svarade hon, »men vi måste bägge svära på, att aldrig säga hans namn.»
»Oh, mitt barn, kom då åter i mina armar — nu är du tusen gånger mera välkommen än förut, ty du är nu hans hustru inför Gud och människor, och ingen mänsklig lag, till och med om den vore skriven på tavlor av diamant, kan lösa detta heliga band.»
»Ack pappa», svarade hon, »du känner icke hans skurkaktighet; han har redan förut av samme präst blivit vigd vid sex, sju stycken andra hustrur, vilka han har bedragit och övergivit på samma sätt som mig.»
»Har han det?» utbrast jag. »Då skall prästen bli hängd, ty du skall anmäla honom i morgon dag.»
»Ja men, pappa», sade hon, »skulle det vara rätt, när jag har svurit att tiga?»
»Har du givit ett sådant löfte, kära barn», sade jag, »så vill jag inte fresta dig att bryta det; till och med om det skulle vara till gagn för många, skall du dock inte angiva honom.»
»I alla mänskliga lagar är ett mindre ont tillåtet för att kunna göra ett större gott. I politiken kan man giva en provins för att rädda ett konungarike; och inom medicinens område kan man amputera en lem för att rädda hela kroppen; men religionens lag är bestämd och orygglig: att aldrig göra det onda. Och denna lag, mitt barn, har rätt; ty i fall vi hade lov att begå en mindre synd för alt uppnå ett större gott, skulle säkert brott ofta begås i hopp om väntade fördelar och om än det goda säkert skulle följa därpå, kunde dock mellantiden mellan brottet och det goda just bliva den tidpunkt, på vilken vi bleve hädankallade för att svara för, vad vi gjort och på vilken människans räkenskap med Gud uppgöres för evigt. Men jag avbryter dig, mitt barn — fortsätt.»
»Redan nästa morgon», fortsatte hon, »fann jag, huru litet jag kunde vänta av hans försäkringar. Han förde mig strax tillsammans med ett par olyckliga kvinnor, vilka han bedragit liksom mig, men som voro belåtna med att vara hans älskarinnor. Jag hade honom alltför kär för att kunna tåla dessa medtävlarinnor och sökte nu att glömma min skam
