— 103 —
i en virvel av nöjen. Jag dansade, klädde mig och skämtade, men jag var alltjämt olycklig. De män, som kommo dit, sade mig ständigt, hur bedårande jag var, men det endast bidrog att öka min sorgsenhet, ty jag kände, att jag hade kastat bort den makt, som låg däri.»
Sålunda blev jag för varje dag mera förtvivlad, och han allt mera hänsynslös, tills odjuret en dag hade den fräckheten att vilja avstå mig till en ung baronet bland sina bekanta. Behöver jag beskriva, pappa, hur denna otacksamhet upprörde mig? Mitt svar på detta förslag var nästan vansinnigt. Jag begärde att få fara min väg. Då jag gick ifrån honom, kastade han till mig en börs, men jag slängde den i den hogsta förbittring tillbaka till honom och lämnade honom i ett raseri, som för en kort tid gjorde mig okänslig för det eländiga i min ställning. Men så snart jag kom till besinning, såg jag, hur usel, fallen och brottslig jag var, utan en enda vän, som jag kunde fly till.»
»Just i detsamma körde en postvagn förbi, och jag tog plats i den; min enda önskan var att komma så fort och så långt, som möjligt bort från den uslingen, som jag hatade och föraktade. Jag kom hit och har alltsedan dess inte haft annat sällskap än min ångest och denna kvinnas ovänlighet. De glada stunder, vilka jag tillbragt med min mor och syster, vålla mig nu endast kval. Deras sorg är nog stor, men min är ännu större, ty den är blandad med skuld och vanära.»
»Hav tålamod, mitt barn», sade jag; »jag hoppas, att allt skall bli bra. Vila i natt, så skall jag i morgon föra dig hem till din mor och dina syskon som säkert skola ta vänligt emot dig. Stackars hustru, detta har gått henne till hjärtat, men hon älskar dig ännu, Olivia, och skall förlåta dig.»
KAP. XXII.
Följande morgon satte sig min dotter upp bakom mig på hästen och vi begav oss på hemväg. Medan vi redo, sökte jag på allt sätt trösta och lugna henne samt att inge henne mod att visa sig för sin kränkta mor. När vi redo genom en vacker trakt, tog jag mig därav anledning att påpeka, hur mycket vänligare himlen var emot oss, än vi voro emot varandra, samt att de olyckor, som naturen vållade oss, endast
