— 104 —
voro få. Jag försäkrade henne, att i min kärlek skulle hon aldrig finna nägon förändring, och att hon, så länge jag levde, och det kanske bleve länge, skulle ha en beskyddare och vägledare i mig. Jag väpnade henne mot världens dom, visade henne, att böcker äro vänliga och överseende kamrater för den olyckliga, och att de åtminstone kunna lära oss att fördraga livet, även om de ej kunna förmå oss att njuta av det.
Hästen, på vilken vi redo, skulle samma afton sättas in i ett värdshus vid vägen, ungefär en mil från mitt hem, och då jag ville förbereda familjen på min dotters hemkomst, beslöt jag att låta henne stanna i värdshuset över natten och vända om i sällskap med min dotter Sofia — för att hämta henne nästa morgon. Det blev mörkt, innan vi hunnit till vårt bestämda mål; men sedan jag hade skaffat henne ett trevligt rum och beställt lämpliga förfriskningar åt henne hos värdinnan, kysste jag henne till avsked och fortsatte min väg.
Mitt hjärta kände en allt större glädje, ju närmare jag kom min fredliga boning. Lik en fågel, uppskrämd ur sitt näste, flög min kärlek långt före mig själv och kretsade med all förväntningens hänryckning kring den egna härden. Jag förberedde mig på alla de kärleksfulla ord, jag skulle säga, och njöt i förväg av det välkomnande som jag skulle få. Jag kände redan på förhand min hustrus ömma omfamning, och smålog åt mina barns glädje. Som jag blott kunde gå helt långsamt, hade det redan blivit sent. Dagsverkarna hade för längesedan sökt vilan, i alla stugor voro ljusen släckta, intet ljud hördes utom en hunds dova skall i fjärran. Nu närmade jag mitt kära, lilla hem, och då jag ännu var några hundra alnar därifrån, kom min trogna hund springande för att välkomna mig.
Det var redan midnatt, då jag knackade på min dörr; allt var tyst och stilla — mitt hjärta svällde av outsäglig glädje, då jag till min stora förskräckelse ser huset stå i eld och lågor och varenda fönsteröpppning lysa röd av eld. Jag utstötte ett högt, krampaktigt skrik och störtade medvetslös ned på stenläggningen.
Detta skrik väckte min son, vilken hade sovit ända till nu, och då han upptäckte elden, väckte han genast min hustru och min dotter. De sprungo ut nakna och vilda av fasa, och vid deras klagan väcktes jag till medvetande. Men jag vaknade blott till en ny förskräckelse, ty nu hade lågorna nått husets tak; den ena delen efter den andra störtade in, medan hela familjen stod i tyst ångest och stirrade därpå, som om de njöto av flammorna.
