— 105 —
Jag såg på dem och jag såg på huset, och så såg jag mig om efter mina två små, men de syntes ej till. Oh, vilken olycka! »Var», skrek jag, »var äro mina barn?»
De ha brunnit inne», sade min hustru lugnt, »och jag vill dö med dem.»
I samma ögonblick hörde jag de smås skrik därifrån, ty först nu hade de väckts av elden, och nu kunde intet hindra mig. »Var, var äro mina barn?» ropade jag och störtade in i lågorna och sprängde dörren till det rum, där de lågo; »Var äro mina kära små?»
»Här, pappa lilla, här äro vi bägge två ropade de, just som elden nådde deras säng. Jag grep dem båda i mina armar och förde dem ut ur lågorna så fort jag kunde, och just som jag hade kommit ut, störtade taket in.
»Må nu lågorna förtära allt och alla mina jordiska ägodelar förstöras», ropade jag, »här äro de, jag har räddat mina skatter. Här, mina käraste, här äro våra skatter, och vi skola ännu bliva lyckliga». Vi kysste våra små älsklingar väl tusen gånger, de hängde oss om halsen och tycktes dela vår glädje, medan deras mor skrattade och grät på samma gång.
Jag stod nu och. betraktade lugnt elden; men straxt därpå märkte jag, att min ena arm var förfärligt svedd ända upp till axeln. Jag kunde därför icke hjälpa min son med att försöka rädda något av vår egendom eller att hindra elden att sprida sig till vårt sädesupplag.
Grannarna hade nu blivit väckta, och de kommo springande för att hjälpa; men allt vad de kunde göra var att liksom vi stå såsom overksamma åskådare av olyckan. Min egendom, däribland de sedlar, som jag sparat ihop till min dotters utstyrsel, blevo lågornas rov med undantag av ett skrin med några papper, som stod i köket, och ett par andra obetydliga saker, som min son bergade strax i början.
Våra grannar gjorde, vad de kunde för att lindra vår nöd. De kommo med kläder till oss och ställde i ordning ett av uthusen med köksgeråd, så att vi vid dagens inbrott hade en annan, om än mycket eländig bostad att taga vår tillflykt till. Min präktige, närmaste granne och hans barn voro inte minst hjälpsamma med att förse oss med allt vad vi behövde ock genom att giva oss den tröst, som endast obegränsad välvilja kunde erbjuda.
Då familjens förskräckelse hade lagt sig, började nyfikenheten att få veta orsaken till min långa bortovaro att göra sig gällande, och sedan jag hade gjort reda för alla detaljer, övergick jag till att förbereda dem på att mottaga vårt förlo-
