— 105 —
rade barn, och fast vi nu blott hade elände att dela med henne, ville jag dock gärna, att hon skulle bli välkommen till det, vi hade.
Denna uppgift skulle ha blivit ännu svårare, om icke den nya olyckan hade drabbat oss, men den hade böjt min hustrus stolthet och avtrubbat den med en mera stingande bedrövelse,
Då jag själv genom min brända arm var ur stånd att hämta mitt stackars barn, skickade jag min son och dotter, vilka snart återvände, stödjande det stackars felaktiga barnet, som ej hade mod att se sin mor i ansiktet, och trots alla mina övertalningar kunde jag ej heller förmå min hustru att skänka henne fullkomlig förlåtelse; ty kvinnor äro vida strängare i fråga om kvinnliga felsteg än män.
»Åh, min fru», utbrast hennes mor, »det är bara ett tarvligt ställe, ni kommer till efter all den ståt, som ni nu är van vid; min dotter Sofia och jag äro allt för simpelt sällskap för personer, som endast umgås med förnämt folk. Ja, miss Livy, er far och jag ha utstått mycket på sista tiden, men jag hoppas att himlen skall förlåta er».
Vid detta mottagande stod det stackars offret blekt och skälvande, ur stånd att gråta och att svara; men jag kunde ej fortfarande tyst åse hennes sorg och därför tog jag på mig en sträng min och en stämma, som alltid framkallade ögonblicklig lydnad:
— »Jag ber dig, hustru, att en gång för alla lägga märke till mina ord; jag har här fört till dig en stackars bedragen vandrerska; hon har återvänt till sina plikter och har därför rätt att fordra, att vi mottaga henne i kärlek, Livets verkliga motgångar ha vi nu lärt att känna, låtom oss inte föröka dem med inbördes split. Leva vi tillsammans i frid och förståelse, så skola vi ännu bliva lyckliga, ty vi kunna undvara den fördömande världen och ömsesidigt hjälpa varandra. Gud har lovat den ångrande sin kärlek, låtom oss följa detta exempel. Det är oss sagt, att det är större glädje i himlen över en ångerfull syndare än över nittionio, som icke hava vikit av från den rätta vägen, och detta är rätt, ty ett enda försök, som vi göra att stanna på fördärvets väg, är ett större bevis på dygd, än hundrade rättfärdiga handlingar».
