— 10 —
Vår äldsta son hade fått namnet Georg efter sin farbror, efter vilken vi fått ärva tio tusen pund. Vårt andra barn, en flicka, hade jag gärna velat kalla för Grissel efter hennes tant; men min hustru, som medan hon gick med henne, hade sysselsatt sig mycket med romanläsning, höll bestämt på, att kon skulle kallas för Olivia. Det hade inte gått fullt ett år, förrän vi åter fingo en dotter, och nu var jag fullkomligt besluten, att dennas namn skulle bli Grissel; men då en rik släkting hade fått i sitt huvud, att hon skulle bära henne till dopet, måste ju flickan få hennes namn och kallas för Sofia, och på det viset fingo vi nu tvenne romantiska namn i familjen; men jag frånsäger mig högtidligen all del däri. Moses blev vårt nästa barn, och efter ett uppehåll av tolv år fingo vi ytterligare ett par söner.
Det skulle vara fåfängt att söka förneka, att jag kände mig stolt och glad, när jag såg mig omgiven av min barnaskara; men min hustrus fåfänga och belåtenhet var ännu större än min. När våra gäster sade: »Jag får då lov att säga mrs Primrose, att det finnes ingen i hela landet, som har så vackra barn som ni», brukade hon svara: »Ack, käre granne, de äro sådana, som himlen givit oss dem — vackra tillräckligt, om de blott äro snälla tillräckligt; ty vacker är den, som vackert gör!» Och därpå brukade hon säga till flickebarnen, att de skulle titta upp, och det kunde inte heller förnekas, att deras ansikten voro mycket vackra.
Jag har annars betraktat det yttre som en ren bisak, och jag skulle därför inte heller ha talat om detta, om det inte utgjort ett allmänt samtalsämne i hela trakten. Olivia, som nu var aderton år, ägde denna yppiga skönhet, med vilken målarna gärha utrusta Hebe; frimodig, munter och omotståndlig. Sofias utseende var inte av det slag, som man genast blir förtjust i; men till gengäld var dess verkan varaktigare, det var blitt, gott och intagande. Den ena segrade med ett enda slag, den andra genom intryck, som ständigt upprepades.
En kvinnas karaktär återspeglas i allmänhet i hennes anletsdrag; åtminstone var detta fallet med mina döttrar. Oliva ville ha många tillbedjare, Sofia ville bevara en enda, Olivia ansträngde sig ibland litet för mycket att behaga, medan Sofia till och med ibland dolde sina förträffliga egenskaper för att icke träda fram för mycket, Den ena underhöll mig med sin livlighet, när jag var glad, den andra med sitt förståndiga samtal, när jag var allvarsam.
Emellertid drevos dessa egenskaper aldrig till ytterlighet hos någon av dem, och jag har ofta sett dem liksom byta
