— 113 —
skydda mig för kölden, och jag är för klen och gammal att gå långt i så djup snö; men om det måste så vara, så —»
Jag vände mig till min hustru och mina barn och bad dem samla ihop, vad vi ännu ägde kvar, och att göra sig beredda på att genast lämna stäliet, Jag bad dem att äntligen skynda sig och bad min son, att han skulle hjälpa sin äldsta syster, som vid vissheten om, att hon var skuld till hela olyckan, hade fallit ned medvetslös, Jag sökte ge min hustru mod; blek och darrande höll hon våra små i sina armar, medan de tysta smögo sig intill henne, utan att våga se upp på de främmande.
Under tiden gjorde min yngsta dotter allting i ordning för avfärden, och då hon oupphörligen uppmanades att skynda sig, voro vi efter en timme färdiga till uppbrott.
KAP. XXV.
Vi bröto sålunda upp från denna fredliga trakt och vandrade långsamt framåt. Då min äldsta dotter var mycket svag, sjuk som hon var av en smygande feber, som några dagar förut hade börjat att undergräva hennes hälsa, var den ene av rättsbetjänterna, som hade en häst, nog vänlig att taga henne upp på den, ty inte heller sådana människor kunna alldeles frigöra sig från mänskliga känslor. Min son tog den ena av sina små bröder vid handen och min hustru den andra, medan jag stödde mig på min yngsta dotter, vars tårar föllo, icke för hennes egen, men för min olyckas skull.
Vi hade kommit ungefär en halv mil från vårt förra hem, när vi fingo se en skara människor komma springande och skrikande bakom oss. Det var omkring ett halft hundratal av mina fattigaste sockenbor; med förskräckliga förbannelser fingo de fatt i de bägge rättstjänarna och svuro på, att de icke skulle finna sig i, att deras präst släpades i fängelse, så länge de hade en droppe blod att utgjuta till hans försvar, och de ville till slut förgripa sig på dem. Följderna kunde ha blivit mycket ödesdigra, om jag inte genast hade lagt mig emellan och med någon svårighet fått dem räddade ur den uppretade folkhopens händer.
Mina barn, vilka nu säkert trodde på min befrielse, blevo
