— 114 —
alldeles utom sig av glädje och kunde inte lägga band på sin förtjusning. Men det blev en stor missräkning för dem, då de hörde mig tilltala de stackars vilseledda människorna, vilka kommit i den tro, att de kunde göra mig en tjänst.
»Vad för något, mina vänner!» sade jag, »är detta ert sätt att älska mig? Är det så, ni hålla de bud, som jag har förkunnat för er från predikstolen? Att så sätta er upp emot den lagliga överheten och bringa olycka både över er själva och över mig! Vem är er anförare? Visa mig den man, som har förlett er till detta; så sant jag lever, han skall få känna min vrede, Ack, min stackars förvillade hjord, vänd åter till den plikt, som ni äro skyldiga Gud, ert land och mig. Kanske kan ännu den dag komma, då jag, under lyckligare omständigheter, kan få återse er och bidra till att göra ert liv lyckligare; men låt det i alla fall vara min tröst, att när jag samlar min hjord för odödligheten, jag icke må sakna någon av er här närvarande.»
Det tycktes, som om de alla ångrade, hvad de hade gjort, och den ene efter den andre kom gråtande fram och sade mig farväl. Jag tryckte ömt deras händer, gav dem min välsignelse och vandrade vidare utan några avbrott. Några timmar före nattens inbrott hunno vi till staden, eller, rättare sagt byn, ty den bestod endast af några anspråklösa hus, hade förlorat all sin forna rikedom och hade intet annat kvar af forna tiders härlighet än fängelset.
Vi fördes in på värdshuset. Här fingo vi några förfriskningar, som i hast iordningställdes, och jag åt glad som alltid min aftonmåltid med familjen. Sedan vi därpå hade ombesörjt ett lämpligt logi för dem följde jag med fredsdomarens tjänare till fängelset, som på sin tid hade blivit uppfört af krigsfångar ooh bestod av ett stort rum försett med starka järngaller och stenbelagt golv. På vissa tider af dagen var det gemensamt för både skuldsatta personer och grova brottslingar; men dessutom hade varje fånge sin egen cell, där han var inlåst om natten.
Jag väntade att vid mitt inträde möta jämmer och klagan; men jag möttes av något helt annat. Det såg ut, som om alla fångarna hade en och samma tanke, nämligen att dränka allt allvar i stojande munterhet, Jag hade underrättats om, att hvarje nyinkommen fånge brukade erlägga sin tribut och detta bruk ställde jag mig genast till efterrättelse ehuru mitt lilla förråd på mynt nästan var uttömt. Det skickades genast efter dryckesvaror, och hela fängelset genljöd snart af stojande skämt, skratt och hädiskt tal.
»Varför», sade jag för mig själv, »skola dessa gudlösa
