— 115 —
människor vara glada, då jag är sorgsen? Det är ju endast inspärrningen, som jag har gemensam med dem, och jag tycker att jag har mera orsak att vara lycklig.»
Genom sådana reflexioner ansträngde jag mig att bli glad, men glädjen har aldrig blivit framtvingad af ansträngning, som i sig själf är pinsan. Medan jag därefter satt helt tankfull i ett hörn, kom en av de andra fångarna fram till mig, slog sig ned och började att prata, Det har alltid varit min princip att ej undandraga mig ett samtal med en person, som sökte ett sådant, ty var han en god människa, kunde jag lära något av honom, och var han en dålig, kunde jag lära honom något. Jag fann nu, att denne man hade stora kunskaper, som han icke hade skaffat sig genom läsning, utan med tillhjälp av gott och sunt förstånd och att han ägde mycken livserfarenhet, synnerligast om den mänskliga naturens vrångsida. Han frågade mig, om jag hade sörjt för att få en säng; men det var något, som jag alls inte hade tänkt på.
»Det var mycket illa», sade han, »ty här får ni endast halm, och er cell är mycket stor och kall. Men ni ser mig ut att vara en gentleman, liksom jag själv varit en gång, och därför skola en del av mina sängkläder stå er till tjänst.»
Jag tackade honom och uttryckte min förvåning över att finna så mycken människokärlek i ett fängelse och för att låta honom förstå, att jag var en studerad man, tillade jag, att den gamle vise tycktes ha förstått värdet av att ha sällskap i olyckan, när han sade: »Ton kosmon aire, ei dos ton etairon», »och vad är i själva verket», fortsatte jag, »denna världen, när den blott erbjuder oss ensamhet.»
Ni talar om världen, min herre», sade min medfånge, »men världen går i barndom och dock har kosmogonien eller skapelseläran fått alla tiders filosofer att bry sina hjärnor. Hvilket sammelsurium av livsåskådningar ha de inte kokat ihop om världens skapelse: Sankomathon, Manetho, Berosus och Ocellus Lucanus, alla dessa hava förgäves sökt att lösa problemet. Den sistnämnde har dessa ord: ’Anarchon ara ai atelutaion to pan’, vilket betyder —»
»Jag ber om ursäkt, min herre, att jag avbryter så mycken lärdom, men jag tror, att jag har hört detta en gång förr. Har jag inte haft det nöjet att se er på Wellbridge-marknaden, och är inte ert namn Efraim Jenkinson?»
Vid denna fråga bara suckade han.
»Jag tror», fortsatte jag, »att ni minns en viss doktor Primrose, av vilken ni köpte en häst.»
Nu kände han med ens igen mig; det skumma rummet
