— 116 —
och mörkrets annalkande hade hittills hindrat honom att urskilja mina drag.
»Jo sir», svarade mr Jenkinson, »jag minns er mycket väl; jag köpte en häst av er, men glömde att betala den. Er granne, Flamborough, är den ende kärande, som jag är rädd för vid nästa rättegång, ty han har för avsikt att svära på, att att jag är en falskmyntare. Det gör mig mycket ont, min herre, att jag har bedragit er och andra med; ty här ser ni» — med dessa ord pekade han på sina handbojor, — »vad jag har fått för det.»
»Nåväl, min herre», svarade jag, »då ni varit så vänlig att erbjuda mig hjälp, fastän ni inte kunde vänta er någon fördel därav, skall jag göra en återtjänst genom att förmå mr Flamborough att återkalla sin anklagelse; så fort jag får tillfälle, skall jag skicka min son till honom för detta ändamål, och jag hyser inte minsta tvivel om, att han skall göra som jag ber, och vad min egen anklagelse beträffar, så behöver ni inte oroa er för den.»
»Mycken tack, min herre», sade han, »ni kan lita på, att jag i gengäld skall göra för er, vad jag kan. I natt skall ni få mera än hälften av mina sängkläder, och jag skall efter yttersta förmåga bistå er här i fängelset, där jag tror, att jag har litet inflytande.»
Jag tackade honom, men kunde ej låta bli att uttrycka min förvåning över den förändring, som han undergått, ty nu såg han mycket ung ut, men förra gången jag såg honom, tyckte jag, att han såg ut att vara minst sextio år,
»Sir», sade han, »ni känner inte mycket till världen; jag hade då lösperuk, och jag har lärt att maskera mig, så att jag kan föreställa en person i alla åldrar från sjutton till sjutti år. Ack, sir, om jag blott hade använt hälften så mycken flit för att lära mig ett nyttigt yrke, som jag har använt på att bliva en bedragare, så kunde jag ha varit en rik man nu. Men fastän jag är en skurk, kan jag dock vara er till hjälp, och det kanske, när ni minst väntar det.»
Här avbröts vårt samtal av fångvaktaren, som kom för att ropa upp fångarnas namn och stänga in dem för natten. Ena annan vaktknekt kom med en bunt halm, och han förde mig genom en trång korridor in i ett rum med stengolv liksom i gemensamhetsfängelset. Jag strödde ut halmen i ett hörn, och ovanpå den lade jag de sängkläder, jag hade fått av min medfånge. Vakten, som var mycket hövlig, sade mig därpå godnatt. Sedan jag gjort mina vanliga självbetraktelser och tackat min himmelske fader, lade jag mig till ro och sov som vanligt lugnt till följande morgon.
