— 117 —
KAP. XXVI.
Jag väcktes tidigt morgonen därpå av min familj, som jag fann i tårar vid min säng. De dystra omgivningarna tycktes alldeles ha berövat dem modet. Jag förebrådde dem milt deras sorg och försäkrade dem, att jag aldrig sovit lugnare, och sedan frågade jag efter min äldsta dotter, som inte var med. De berättade nu, att gårdagens oro och ängslan hade förvärrat hennes feber, så att hon blivit sängliggande. Jag bad min son att hyra ett rum eller två åt de mina så nära fängelset som möjligt. Han kunde blott få ett rum, och detta hyrde han för mycket billigt pris åt sin mor och sina systrar, och fängelsedirektören var nog vänlig att tillåta honom och hans små bröder att dela rum med mig i fängelset. Det gjordes därför en bädd i ordning åt dem i ett annat hörn av min cell, och jag tyckte det såg ut att bli så bra som möjligt. Dock frågade jag först mina två små gossar, vad de skulle tycka om att ligga i ett hus, vilket hade förskräckt dem så, när de först kommo dit.
»Nå, gossar», sade jag, »vad tycka ni om er sängplats? Jag hoppas, att ni inte äro rädda för att ligga i detta mörka rum?»
»Nej, pappa», sade Dick, »när du bara är hos oss, är jag inte rädd för att ligga var som helst.»
»Och jag», sade Bill, som blott var fyra år, »vill helst vara där pappa är.»
Jag bestämde nu, vad som var och en av familjen skulle göra: min dotter skulle vårda sin sjuka syster, min hustru skulle vårda mig, och smågossarna skulle läsa för mig.
»Och vad dig angår, min som, fortsatte jag, »så är det genom dina händers arbete, som vi nu alla hoppas på vårt underhåll. Din inkomst som dagsverkare skall, när vi leva sparsamt, vara, nog för oss alla. Du är nu sexton år och har goda krafter, och dessa ha givits dig, min son, för att du skall göra ett nyttigt bruk av dem; ty med dem måste du nu rädda dina föräldrar och syskon från hungersnöden. Gå därför ut i dag och skaffa dig något arbete tills i morgon, och kom så varje afton hem, med vad du har förtjänat, till vårt uppehälle.»
Då jag hade givit honom denna anvisning och ordnat allt, som behövdes, gick jag ned i gemensamhetsfängelset, där
