— 118 —
det var luftigare och rymligare; men jag hade ej varit där långe, förrän svordomarna, ogudaktigheten och råheten jagade mig tillbaka till min cell igen. Här satt jag en stund och funderade över dessa eländas märkvärdiga förvildning. De visste, att hela mänskligheten stod i harnesk emot dem och arbetade på att göra sig än mera hatade och avskydda!
Deras känslolöshet väckte mitt största medlidande och kom mig att glömma min egen olycka. Jag tyckte, att det var min plikt att söka förbättra dem, Jag beslöt därför att gå tillbaka till dem igen och trots deras förakt giva dem goda råd och så småningom vinna dem. Jag vände således om igen och talade med mr Jenkinson om min avsikt, åt vilken även han hjärtligt skrattade, men berättade därom för de övriga. Förslaget mottogs med mycken förnöjelse, eftersom det lovade en ny omväxling för dem, som icke kunde skaffa sig annan förströelse än att göra narr av sin nästa och i utsvävningar.
Jag började därför att med hög och naturlig stämma läsa ett stycke av mässan för dem, och detta väckte den största munterhet hos mitt auditorium. Ogudaktiga viskningar,tillgjorda suckar av låtsad ånger, blickar på varandra och hostningar, framkallade skallande skratt. Jag fortsatte emellertid med största allvar att läsa vidare, ty det var min övertygelse att skriftens ord skulle göra intryck på någon, men att skriften själv icke kunde vanhelgas.
Då jag slutat läsa, började jag med förklaringar, och i början lade jag mera an på att roa dem än att komma med förebråelser. Jag fäste deras uppmärksamhet på, att jag ju inte kunde ha någon annan avsikt med vad jag här gjorde, än deras välfärd; att jag var deras medfånge och sålunda inte kunde ha någon som helst fördel av predikan. Jag sade, att jag var ledsen, att de voro så ogudaktiga, ty de kunde ingenting vinna därigenom, men däremot förlora mycket, »ty varen förvissade om, mina vänner», sade jag — »ty I ären mina vänner, hur mycket världen än föraktar er vänskap — att till och med om ni svure tolv tusen eder om dagen, skulle ni ändå ej förtjäna en penny därpå. Men vad är det också för mening i att vartenda ögonblick åkalla djävulen och anropa hans vänskap, när ni vet, hur lumpet han behandlar eder? Ni erfar ju varje dag, att han inte ger eder något annat än en mun full svordomar och en tom mage och så vitt jag känner honom, kommer han aldrig att ge er mera än så.»
»När vi bli så illa behandlade av en person, bruka vi gå till andra. Kunde det då inte för en gångs skulle vara värt omaket att försöka, vad ni skulle tycka om en annan
