Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 11 —

karaktär en hel dag. En sorgdräkt har förvandlat min kokett till en pryd dam och ett par nya, brokiga band har givit hennes yngre syster större livlighet, än hon ägde av naturen.

Min äldste son Georg fick sin uppfostran i Oxford, då jag hade bestämt honom för det lärda ståndet, och min son Moses, som jag ville skulle ägna sig åt affärslivet, fick ett slags blandad undervisning hemma. Men det tjänar ingenting till att försöka beskriva de egendomliga karaktärsdragen hos unge män, som ännu ingenting sett av världen. Det kan kort och gott sägas, att det rådde ett visst släktdrag hos dem alla: de voro alla rättänkande, naturliga och fridsamma.


KAP. II.

Familjens ekonomiska angelägenheter hade jag huvudsakligen överlämnat åt min hustrus omsorger; men de andliga övertog jag helt och hållet själv bestyret om. Mina inkomster av tjänsten, vilka gingo till omkring 35 pund om året, avstod jag till föräldralösa barn och änkor efter präster i vårt stift; ty då min förmögenhet var tillräckligt stor, för att jag skulle kunna leva på den, och jag inte brydde mig om att samla pengar, kände jag en hemlig glädje över att sköta min tjänst utan att mottaga någon lön därför.

Jag hade föresatt mig att inte hålla någon hjälppräst, såsom de flesta av mina rika ämbetsbröder annars gjorde, och då jag så småningom hade lärt känna varenda människa i min socken, kunde jag med god verkan förmana de gifta männen till nykterhet och de ogifta till äktenskap. Efter några få års förlopp blev det därför ett allmänt talesätt, att det fanns tre märkvärdiga brister i Wakefield: det fattades prästen stolthet, det fattades de unga männen flickor att gifta sig med, och det fattades ölkrogarna gäster. Äktenskapet var ständigt ett av mina käraste ämnen, och jag skrev flera predikningar för att påvisa lyckan därav, men det var en särskild sats rörande detta, som jag gjorde mig till förespråkare för; ty liksom den bekante teologen Whitston hävdade jag på det bestämdaste, att det icke var tillåtet för en präst inom engelska statskyrkan att ingå nytt äktenskap efter sin första hustrus död, eller med andra ord: jag berömde mig av att vara en sträng monogamist.