— 119 —
Herres behandlingssätt, en Herre, som i alla fall har gett er goda löften, om ni ville komma till honom? Av alla dumheter i världen, måste den vara den största, mina vänner, att man, när ens hus har blivit plundrat av rövare, springer till dessa rövare och ber om beskydd. Men ären ni klokare? Ni söker ju all hjälp hos den, som har bedragit er, ni anropar ett väsen, som är värre än den värste rövare, ty han bedrager er, och låter er sedan bli hängda och — vad som är det allra värsta: han släpper er icke ens, sedan bödeln gjort sitt värv.»
När jag hade slutat fick jag många komplimanger av mina åhörare, av vilka några kommo fram till mig och tryckte mina händer och svuro på, att jag var en bra karl, och att de gärna ville bli närmare bekanta med mig. Jag lovade därför att fortsätta min predikan följande dag; ty jag hyste verkligen hopp om att kunna förbättra dem. Det har nämligen alltid varit min uppfattning, alt ingen människa är så dålig, att det är alldeles omöjligt, att han kan bättra sig; och att varje hjärta har en rämna, där förebråelsens pil kan tränga in, om skytten endast siktar rätt.
Sedan jag på detta sätt hade lättat mitt sinne, gick jag tillbaka till min cell, där min hustru hade tillrett en enkel måltid. Mr Jenkinson hade bett om att få äta sin middag tillsammans med oss, för att han — som han var vänlig nog att uttrycka sig — kunde få njuta af mitt samtal. Han hade ännu ej sett min familj, ty de kommo in i min cell genom en dörr i den mörka korridoren, som jag har talat om, och på det sättet behövde de ej gå igenom gemensamhetsrummet.
Det såg ut, som om Jenkinson genast kände sig slagen av min yngsta dotters skönhet, som det sorgsna uttrycket endast förhöjde, och han fäste sig genast vid mina smågossar.
»Ack, herr doktor», utbrast han, »dessa barn äro verkligen alldeles för vackra och snälla för ett sådant ställe som detta.»
»Ja, Gud ske lov, mina barn ha ett gott och ärligt sinne, mr Jenkinson», svarade jag; »och om de endast äro goda, så är allting annat betydelselöst.»
»Jag kan tänka mig, att det måste vara en stor tröst för er, sir, att ha familjen hos er», sade han.
»Ja, mr Jenkinson, det är verkligen en stor tröst, och jag ville inte mista dem för allt i världen, ty de kunna förvandla en fängelsehåla till ett palats. Det är endast en sak i livet, som kan förstöra min lycka, och det är om någon förorättar dem.»
