— 120 —
»Då är jag rädd, sir, att jag är mycket felaktig», sade han, »ty jag tror, att jag här ser någon (han såg på min son Moses), som jag har gjort orätt, och vars förlåtelse jag gärna ville be om.»
Min son kände strax igen honom på rösten och ansiktet, fast han förut hade sett honom förklädd; han räckte honom handen med ett leende, att allt var förlåtet. »Men» sade han, »jag undrar, hur ni strax kunde se på mitt ansikte, att jag skulle bli ett lätt offer att bedraga?»
»Käre vän», svarade den andre, »det var inte ert ansikte utan era vita ullstrumpor och det svarta bandet i håret, som frestade mig. Men jag kan dock trösta er med, att jag har dragit klokare människor än ni vid näsan; och dock trots alla mina knep är det ändå dumhuvudena, som fått bukt med mig till sist.»
»Jag kan föreställa mig», sade min son, »att skildringen av ett liv sådant som ert måste vara utomordentiigt lärorikt och intressant.»
»Ingendera delen», svarade mr Jenkiason; »skildringar av mänsklighetens knep och laster minskar vår lycka genom att öka vår misstro till varandra.
»Av egen erfarenhet tror jag mig kunna säga, att den listiga människan är den eländigaste varelse under solen. Ända från min barndom lärdes jag att vara listig. Redan då jag var sju år, sade damerna, att jag var en komplett liten herre. Vid fjorton år kände jag världen i grund och botten, satte hatten på trekvart och älskade flickor, och då jag var tjugu fanns det ingen, som litade på mig, fast jag då ännu var ärlig. Därför blev jag tvungen för att klara mig i livet att slå mig på bedrägeri, och allt sedan dess har jag jämt brytt min hjärna för att hitta på nya skojarstreck, allt medan jag levat i ständig skräck att bliva upptäckt.»
»Jag har ofta skrattat åt er hederlige, men enfaldige granne, Flamborough, ty jag brukade lura honom minst en gång om året; men för denne präktige man gick det alltjämt framåt, fast han inte var misstrogen; han blev rik, medan jag trots allt svek och bedrägeri fortfor att vara fattig, utan att ha den trösten att vara ärlig. Men låt mig nu veta», fortsatte han, »vad som har fört er hit; ty om jag inte själv kan ta mig härifrån, så kanske jag kan hjälpa ut mina vänner.»
Jag tillfredställde hans nyfikenhet och meddelade honom hela den rad av olyckor och misstag, som hade störtat mig i denna sista stora olycka, medan jag tillade, att det var omöjligt för mig att bli fri.
