Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 125 —

stanna här, och varje timma fick jag nya underrättelser om min dotters tilltagande sjukdom. Tre dagar gingo och fyra, men jag fick intet svar på mitt brev, och det var ju inte heller att vänta, att det skulle tagas hänsyn till en vilt främmande persons klagomål över en gunstling och brorson, därför var detta hopp fåfängt liksom alla andra. Jag var likväl fortfarande vid gott mod, fastän inspärrningen och den dåliga luften började att taga hårt på mig, liksom också min skadade arm blev värre.

Medan jag låg på min halmbädd, sutto barnen hela tiden hos mig, turade om att läsa för mig samt lyssnade till och gräto över mina förmaningar. Men med min dotters hälsa gick det mera tillbaka än med min, och varje ny underrättelse om henne gjorde min ängslan och sorg allt större. Den femte morgonen, efter att jag hade skrivit brevet till sir William Thornhill, blev jag uppskrämd av meddelandet om, att hon hade blivit mållös. Nu först led jag riktigt allvarsamt av min inspärrning, ty min själ längtade från sitt fängsel till mitt barns läger för att trösta och styrka henne, mottaga hennes sista önskningar och visa hennes själ vägen till himmelen. En ny underrättelse kom. Hon höll på att utandas sin sista suck och jag var förment den ringa trösten att gråta vid hennes dödsbädd.

Strax därefter kom min medfånge med den sista underrättelsen. Han bad mig vara tålig — hon var död!

Nästa morgon kom han in till mig; mina två smågossar, nu mitt enda sällskap, sutto hos mig och gjorde alla möjliga oskyldiga försök att trösta mig. De bådo att få läsa för mig och ville ej, att jag skulle gråta, ty därtill var jag nu för gammal. »Har inte min syster blivit en ängel, pappa», sade den äldste, »varför är du då så ledsen? Jag skulle önska, att jag också vore en ängel och finge komma bort från detta fula ställe, och att du vore med mig, pappa.»

»Ja», sade den yngste, »himlen, där min syster är, är ett mycket vackrare ställe än det kär, och där finns inte annat än snälla människor, men här äro de mycket elaka.»

Mr Jenkinson avbröt deras barnsliga prat och sade, att då nu min äldsta dotter ej längre fanns till, skulle jag allvarligt tänka på min övriga familj och söka att rädda mitt eget liv, som hotade att duka under av brist på tillräcklig frisk luft. Han tillade, att det nu var min plikt att offra min stolthet och min vrede för deras välfärd, som uteslutande berodde av mig, och att nu både förnuft och rättvisa måste tvinga mig till att söka försoning med godsägaren.