— 126 —
»Himlen vare lovad», sade jag, »jag har inte längre någon stolthet. Jag skulle förakta mitt eget hjärta, om jag upptäckte att stolthet och oförsonlighet lurade på bottnen av det. Tvärtom, då min förtryckare är en av mina sockenbor, så hoppas jag att en dag kunna ställa honom fram med en obesmittad själ för den evige domaren. Nej, jag hyser nu intet hat, och fastän han har berövat mig det, som var mig kärare än alla skatter, och fastän han har krossat mitt hjärta — ty jag är sjuk — mycket sjuk, käre vän — skall han dock aldrig väcka någon hämndkänsla hos mig. Jag vill nu gärna tillåta hans giftermål, och om det kan göra honom någon glädje, så låt honom veta, att det skulle göra mig ont, om jag gjort honom någon orätt.»
Mr Jenkinson tog genast bläck och penna och skrev ned min underkastelse ungefär så, som jag hade uttalat den, varefter jag undertecknade den med mitt namn. Min son sändes därpå i väg med brevet till mr Thornhill, som upphöll sig på sitt gods. Ungefär sex timmar därefter kom han tillbakd med ett muntligt svar. Det hade varit mycket svårt, sade han, att få tala med godsägaren, ty hans tjänare hade varit både oförskämda och misstänksamma; men han träffade tillfälligtvis mr Thornhill, då han skulle åka ut för att ordna något för brölloppet, som skulle äga rum om tre dagar. När mr Thornhill hade läst brevet, sade han, att denna underkastelse nu kom för sent och var till ingen nytta. Han hade hört, att jag vänt mig till hans farbror, men att denne mottagit underrättelsen med allt det förakt, som den förtjänade, och att för övrigt alla hänvändelser skulle göras till hans sakförare, icke till honom. Till slut anmärkte han, att som han hade en mycket god tanke om de båda unga damernas diskretion, så skulle det ha varit mera angeläget, om jag hade valt dem till mäklare.
»Här ser ni», sade jag till min medfånge, »hurudan karaktär den man har, som förtrycker mig. Han kan på en gång vara grym och hånfull; men låt honom göra med mig, vad han vill, jag skall snart vara fri, trots alla järn, varmed han håller mig instängd. Jag är nu på väg till en boning, som strålar i skönare glans, ju närmare jag kommer den; mitt hopp till den förskingrar all min sorg, och fast jag lämnar efter mig en oförsörjd familj, så skola de dock icke vara övergivna. Kanske skall någon vän hjälpa dem för deras stackars fars skull eller av barmhärtighet bistå dem för deras himmelske faders skull.»
Medan jag talade, kom min hustru, som den dagen ej varit hos mig förut, in i min cell. Den största förskräc-
