— 127 —
kelse stod att läsa i hennes ansikte, och hon ville tala, men kunde ej.
— »Varför, käraste», utbrast jag, »vill du på detta sätt göra min sorg större genom din egen. Fastän ingen underkastelse kan förändra vår stränga herre, fast han har dömt mig att dö på detta eländiga ställe och fastän vi ha förlorat ett älskat barn, så skall du dock ännu finna tröst hos dina återstående, när jag inte längre är till.»
»Ja, vi ha i sanning förlorat ett älskat barn», svarade hon. »Min Sofia, mitt mest älskade barn är försvunnen — rövad ifrån oss!»
»Vad säger ni, min fru», sade min medfånge. »Bortförd av rövare! Det är omöjligt!»
Hennes enda svar var en förtvivlad blick och en ström av tårar. Men en av fångarnas hustrur, som kommit in med henne, gav oss en närmare förklaring. Hon berättade, att medan hon, min hustru och min dotter gingo tillsammans på stora landsvägen ett stycke utanför staden, upphunnos de av en postvagn, som strax stannade, när de kommo fram till dem. En välklädd man, som dock icke var mr Thornhill, hade sgrungit ut ur vagnen, fattat min dotter om livet och med våld släpat in henne i vagnen. Kusken hade piskat på hästarna och efter ett ögonblick var vagnen ur synhåll.
»Nu», ropade jag, »är måttet rågat på min olycka, och intet på jorden kan nu göra mig större smärta. Ack, inte en av dem kvar! Att inte låta mig behålla en! Ett sådant vidunder! Det barn, som stod mitt hjärta närmast! Hon hade en ängels skönhet och nästan också en ängels vishet. Men stöd min stackars hustru, låt henne ej falla. — Att inte låta mig behålla en!»
»Ack, käre man», sade min hustru, »du behöver visst ännu mera tröst än jag. Vår sorg är stor! Men jag kunde dock bära både detta och mera, om jag blott såg, att du vore lugn. De få gärna taga mina barn och allt annat ifrån mig, om de blott låta mig få behålla dig,»
Min son, vilken också var närvarande, försökte att mildra vår sorg. Han bad oss vara vid gott mod, ty han hoppades, att vi ännu skulle få skäl att vara tacksamma.
»Mitt barn», utbrast jag, »se dig omkring och säg mig sedan, om det ännu finnes någon lycka för mig. Är inte nu varje stråle av hopp utesluten, och ha vi nu några andra ljusa utsikter än de, som ligga bortom graven?»
»Kära pappa», svarade han, »jag hoppas dock, att det ännu finns något, som kan skänka dig en glad stund, ty jag har här ett brev från bror Georg.»
