— 128 —
»Vad är det med honom, barn?» avbröt jag honom;» vet han något om allt vårt elände? Jag hoppas, att min gosse ej skall få någon del av vår olycka?»
»Ja, pappa», svarade han, »han är så glad, munter och lycklig. Hans brev är idel goda underrättelser; han är sin överstes favorit, och denne har lovat att befordra honom till löjtnant vid första lämpliga tillfälle.»
»Är du alldeles säker på detta?» frågade min hustru; »är du säker på, att det inte har hänt min gosse något?»
»Nej, ingenting alls, mamma,» sade min son, »här skall du få se hans brev, det skall glädja dig mycket, och om det är något, som kan trösta dig, så är jag säker på, att det skall vara detta.»
»Men då är du också säker på, att han själv har skrivit brevet, och att han verkligen har det så bra?» frågade hon åter.
»Ja, mamma, det är alldeles säkert han, som skrivit det, och han skall säkert en dag bli familjens heder och beskyddare!»
»Oh! då tackar jag försynen, att mitt sista brev till honom har gått fel. — Ja, kära man», fortsatte hon och vände sig till mig, »jag måste nu bekänna, att fastän himlens hand har fallit tungt på oss i alla andra avseenden, så har den i detta varit oss gynnsam. Det var med stor bitterhet och harm, jag sist skrev till min son, och jag fordrade av honom, om han ville ha min välsignelse och om han hade mannamod, att han skulle draga försorg om, att rättvisa vederfores hans far och syster och hämnas vår orätt. Men tackad vare Han, som styr allting — brevet har gått fel, och nu är jag lugn.»
»Hustru», sade jag, »du har handlat mycket illa, och under andra förhållanden skulle mina förebråelser ha blivit mycket strängare. On, vilken förskräcklig avgrund har du ej undsluppit, den skulle ha dragit både honom och dig i otänkbart fördärv! Här har försynen i sanning varit mildare mot oss, än vad vi varit mot oss själva, Den har bevarat denne min son, så att han kan bli mina andra barns beskyddare, när jag inte längre finns. Vad jag hade orätt, då jag klagade över att vara berövad varje tröst, när jag nu hör, att han dock är lycklig och intet vet om våra sorger, att han är bevarad för att kunna stödja sin mor, när hon blir änka, och beskydda sina bröder och systrar. Dock, vad säger jag: systrar? Han har ju inga systrar nu! De äro bägge borta — tagna ifrån mig — och med mig är det snart ute!»
»Pappa», avbröt mig min son, »får jag nu läsa upp bre-
