— 12 —
Jag blev tidigt invecklad i den strid, som vid denna tid, med stor häftighet fördes i denna fråga, och om vilket det blev skrivet så många digra verk. Jag utgav själv några avhandlingar härom. De blevo aldrig sålda; men jag hade åtminstone den trösten att tänka, att de dock voro lästa av det lyckliga fåtalet.
Några av mina vänner kallade detta för min svaga sida, men ack! de hade icke som jag gjort det till ämne för långvariga betraktelser. Ju mera jag tänkte på det, dess viktigare föreföll mig saken. Jag gick till och med ett steg längre än Whitston i att framhålla mina principer. Han hade låtit sätta på sin hustrus gravvård, att hon var William Whitstons enda hustru; men jag lät göra ett liknande epitafium över min hustru, fast hon ännu levde. I detta lovprisade jag hennes förstånd, sparsamhet och lydnad intill döden. Jag skaffade en vacker avskrift, som jag lät infatta i en elegant ram och hängde upp över eldstaden, där den på flera sätt gjorde förträfflig nytta. Den påminde, min hustru om hennes plikter emot mig och mig om min trohet mot henne, den väckte hos henne en stark åtrå efter berömmelse och påminde henne ständigt om hennes ändalykt.
Kanske var det därför, att han ständigt hörde äktenskapet så starkt lovprisas, som min äldste son, just vid den tid, då han slutade vid universitetet, gick och förälskade sig i dottern till en av mina kolleger, som inte bodde långt ifrån oss. Han hade en mycket hög ställning inom kyrkan och var i sådana omständigheter, att han kunde giva sin dotter en stor hemgift.
Men pengarna voro långt ifrån den enda fördel, hon ägde. Alla — med undantag av mina två döttrar — måste medgiva, att miss Arabella Wilmot var en fulländad skönhet. Hennes ungdom, friskhet och oskuld förhöjdes ytterligare av en hy så bländande och en blick så själsfull, att till och med gamla män inte kunde se henne och förbli likgiltiga.
Då hennes far, mr Wilmot, visste, att jag kunde avstå en ganska vacker summa åt min son, hade han ingenting emot partiet, och därför började det nu utveckla sig mellan de bägge familjerna ett sådant harmoniskt samliv, som plägar föregå ett väntat giftermål.
Då jag av erfarenhet visste, att förlovningstiden är den lyckligaste i en människas liv, hade jag inte något emot, att denna period drogs ut på längden, och de omväxlande nöjen, som det unga paret dagligen delade i varandras sällskap, tycktes blott öka deras kärlek till varandra.
