Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 129 —

vet för dig; jag vet, att det skall glädja dig.» Och då jag hade givit min tillåtelse, läste han följande:

 »Kära pappa!

jag har för en liten stund tagit tankarna ifrån den kära värld, som här omger mig, för att fästa dem vid något annat ännu mera kärt: den egna vänliga härden där hemma. Och i tankarna ser jag då den lilla oskyldiga grupp, som i frid och glädje lyssnar till dessa rader. Med glädje ser jag framför mig de ansikten, som aldrig ha känt fåfängans eller bekymrens vanställande hand. Men hur stor den lycka än är, som i njuten i hemmet, så är jag dock viss om, att den skall bli ännu större, när I hören, huru belåten jag är med min ställning, och hur lycklig jag känner mig här.

Vårt regimente har fått kontraorder och skall ej lämna England. Min överste, som kallar mig sin vän, tar mig med överallt, dit han är bjuden, och efter det första besöket blir jag för det mesta mottagen med ökad aktning vid de följande. I går var jag på bal och dansade med lady G — ; och kunde jag glömma — I veten nog vem — så kunde jag kanske göra min lycka. här. Men det är nu mitt öde att minnas andra, medan jag själv blir glömd av de flesta av mina frånvarande vänner, och till dem måste jag dessvärre räkna dig, pappa, ty jag har länge förgäves väntat på ett glädjande brev från hemmet. Även Olivia och Sofia lovade att skriva till mig, men de tyckas också ha glömt mig. Säg dem, att de äro ett par små vanartiga flickebarn, och att jag för ögonblicket är mycket ond på dem. Men ändå — jag vet inte, huru det kommer sig — fastän jag borde gräla litet, så är dock mitt hjärta endast uppfyllt av ömma känslor. Säg dem därför, kära pappa, att jag trots allt älskar dem som förr, och var viss om, att jag alltid fortfarande skall vara

din hängivne son.»


I allt vårt elände», utbrast jag, »måste vi dock vara tacksamma, att åtminstone en av vår familj är fri från våra bekymmer! Herren beskydde honom och låt honom fortfarande få njuta lyckan, så att han kan bli sin moders stöd och en far för dessa omyndiga små; det är hela det fädernearv, som jag nu kan giva honom. Oh, måtte han värna om deras oskuld för fattigdomens frestelser och bliva deras ledare på dygdens och ärans väg!


G. P 9