— 130 —
Knappt hade jag sagt dessa ord, förrän ett buller, liknande ett tumult hördes från det undre fängelset; det dog snart bort; men nu hördes rasslet av kedjor i gången, som förde till min cell. Fångvaktaren trädde in och höll fast en man, som var sårad och blodig, samt belagd med järnbojor.
Med stort medlidande såg jag på denne stackare, då han närmade sig; men medlidandet byttes i förskräckelse, då jag såg, att det var — min son!
»Min Georg! Min Georg! är det så, som jag skall återse dig? - Sårad! — fängslad? Är detta din lycka? Är det på det sättet, som du återkommer till mig! Ack, om denna syn kunde komma mitt hjärta att brista strax och låta mig dö!» utbrast jag.
»Var är din sinnesstyrka, pappa», svarade min son med darrande stämma. »Jag får lida, mitt liv är förfelat; men må de taga det!»
Jag sökte att återhålla min våldsamma sinnesrörelse och förblev tyst under några minuter; men jag trodde, att jag skulle dö av denna ansträngning. »Ack, min gosse», utbrast jag, »hur mitt hjärta våndas att se dig så. Och jag kan inte — inte hjälpa dig. Ack, att jag i samma ögonblick, som jag trodde dig lycklig och bad, att du alltjämt skulle få förbliva det, skulle få återse dig så, fängslad och sårad. Och dock, de som dö unga äro lyckliga. Men jag är en gammal, mycket gammal man och måste uppleva denna dag att se mig berövad mina barn, den ena efter den andra, medan jag fortfarande måste leva i denna olycka. Måtte alla förbannelser som någonsin drabbat en själ, falla tungt på mina barns mördare! Må han leva, liksom jag, för att se…»
»Håll upp, min far», sade min son, »eller jag måste blygas över dig. Hur kan du så glömma din ålder och ditt heliga kall, nedkalla himlens hämnd och utslunga dina förbannelser, som snart måste falla tillbaka på ditt eget grå huvud. Nej, pappa, låt det nu bli din omsorg att bereda mig till den ärelösa död, som jag snart måste lida, att väpna mig med hopp och fattning och ingjuta mod hos mig att tömma den bittra kalk, som snart skall räckas mig.»
»Min son, du får inte dö! Jag är säker om, att du ej har kunnat begå något, för vilket du förtjänar så stort straff. Min Georg har ej kunnat göra sig skyldig till en förbrytelse, varöver hans förfäder skulle blygas.»
»Jag är rädd för, pappa», svarade han, »att min förseelse ej kan bli benådad. Så snart jag fick min mors sista brev, lämnade jag London, fast besluten att straffa den, som hade skändat vår ära. Jag skickade honom en utmaning och den
