— 131 —
besvarade han ej med att möta mig, men skickade fyra av sina tjänare för att gripa mig. Jag sårade den förste, som angrep mig, och jag fruktar, att såret är dödligt; men de andra tre togo mig till fånga, Den fege stackaren har beslutit att använda lagens fulla stränghet på mig. Bevisen äro fällande; jag har skickat honom en utmaning och då nyligen dödsstraff blivit satt för detta, så har jag intet hopp om benådning. Men du har ofta hänfört mig med ditt tal om sinnesstyrka — föregå mig nu med ett gott exempel.»
»Ja, min son, det skall jag. Jag känner mig nu höjd över denna värld och all den glädje, som den kan giva. Från detta ögonblick frigör jag mitt hjärta från alla de band, vilka hålla det fast vid jorden, och jag vill bereda oss bägge för evigheten. Ja, min son, jag. skall visa dig vägen, och min själ skall följa din mot det höga; vi vilja göra vår flykt tillsammans. Jag inser, att du ej kan vänta någon nåd här nere och jag kan endast uppmuntra dig att söka den vid den Högstes domstol, inför vilken vi bägge snart skola ställas. Men låtom oss ej vara njugga med de tröstande orden, må alla våra medfångar få del av dem. Min gode fångvaktare, låt dem få komma hit, medan jag försöker att tala med dem.»
Jag gjorde ett försök att resa mig från halmbädden, men mina krafter räckte inte till, utan jag måste stödja mig mot väggen.
Fångarna samlades, såsom jag hade föreslagit, ty de ville gärna höra mig; min son och hans moder stödde mig en på varje sida. Jag kastade en blick omkring mig och såg, att ingen saknades, och vände mig därpå till dem med följande ord:
»Mina vänner, mina barn och olyckskamrater! När jag tänker på fördelningen av gott och ont här på jorden, så finner jag, att det givits människorna mycken glädje, men ännu mera sorg. Till och med, om vi sökte genom hela världen, skulle vi inte finna någon så lycklig, att han inte hade något att önska sig. Däremot se vi dagligen tusenden, som genom självmord visa oss, att de inte längre hade något att hoppas. I detta liv finnes således ingen fullkomlig glädje, men däremot fullkomligt elände.
»Varför människor skola lida, varför eländet skall vara nödvändigt mitt i den allmänna lyckan, varför vi skola finna denna ofullkomlighet mitt i världsordningens fullkomlighet — det är frågor, som aldrig kunna besvaras här. Här har försynen ansett det för riktigt att låta vår nyfikenhet förbliva otillfredsställd och nöjd med att lämna oss tröstegrunder.
Under dessa förhållanden påkallade människan filosofiens
