— 132 —
vänliga bistånd, men då himlen såg, att den ej förmådde att trösta, så gavs henne religionens hjälp. Filosofiens trösteunder äro ofta mycket glädjande, men ofta äro de bedrägliga. Den säger oss, att livet är fullt av glädje, om vi blott vilja njuta den; men den säger också, att vi aldrig här i livet kunna undgå olyckor, att livet är kort och att de snart skola vara överståndna, På detta sätt upplösa tröstegrunderna varandra, ty om livet är fullt av glädje, så är dess kortvarighet en olycka, och om det är långt så bliva ju våra olyckor flera. Filosofien är sålunda svag; men religionens tröst siktar högre. Människan är här, säger den oss, för att förbättras och bereda sig till en annan tillvaro. När den goda människan lämnar sin kropp och bliver helt och hållet en förhärligad själ, skall hon finna, att hon härnere har skapat sig en himmel av salighet, medan den onda, som har blivit besviken och besmittad av sina laster, med fasa ryser för sin kropp, emedan hon känner, att hon har gjort sig förtjänt av himlens hämnd. Religionen kan alltså giva oss den sanna trösten under alla livets förhållanden; ty om vi redan äro lyckliga, så är det en glädje att tänka på, att vi kunna göra denna lycka evig, och äro vi olyckliga, så är det tröstefullt att tänka, att det finnes en fridens boning. Religionen lovar alltså åt den lycklige en fortsättning av hans glädje och åt den olycklige ett slut på hans elände.
»Men fastän religionen är lika god mot alla, så är det dock särskilt de olyckliga, som den vänder sig till. De sjuka, de nakna, de hemlösa, de sorgtyngda och fångarna få de flesta löftena i den helga skrift. Vår religions stiftare förkunnar för alla tider, att han är de förtrycktas vän, och olik de falska vännerna i denna värld giver han de förtappade all sin kärlek. De tanklösa hava kallat detta för partiskhet, de hava sagt, att några hava blivit föredragna utan att ha förtjänat det. De tänka icke på, att det icke ens står i himlens makt att göra tillbudet om evig lycka till en lika stor gåva för de lyckliga som för de olyckliga. För de första är evigheten endast en enkel glädje, eftersom den, så att säga, blott är ett tillägg till, vad de redan äga, men för de sistnämnda är den en dubbel gåva, ty den giver dem tröst i deras lidanden här och en evig ycksalighet sedan.
»Men också i ett annat avseende är försynen vänligare emot de fattiga än emot de rika, ty på samma gång som den gör livet efter döden mera eftersträvansvärt, så mildrar den döden för dem. De eländiga ha gjort bekantskap med alla slags fasor. Sorgernas man lägger sig lugnt att dö, ty han har intet förlorat att begråta och få saker, som hålla ho-
