— 133 —
nom kvar. Han känner endast naturens smärta vid den slutliga skilsmässan, och den är ingalunda större än den, han så ofta förr har utstått; ty efter en viss grad av smärta mildrar naturen den sista dödskampen genom medvetslöshet.
»Försynen har sålunda givit den olycklige tvenne fördelar framför den lycklige i detta liv — större tillfredsställelse med döden och i himlen det större mått av glädje, som framkommer genom kontrasten med det förra eländet. Detta är ingen ringa fördel, mina vänner, och synes vara en av den fattige mannens fröjder i liknelsen; ty fastän han redan var i himlen och njöt all den salighet, som denna kunde ge, nämnes det dock som ett tillägg till hans lycka, att han hade känt, vad det var att vara olycklig, men nu kände, vad det var att vara lycklig.
»I sen således, mina vänner, att religionen gör, vad filosofien aldrig kan: den visar himlens rättfärdighet mot lyckliga och olyckliga och låter alla människors längtan nå ungefär samma mål. Den ger rika och fattiga samma lycka efter döden och samma hopp om att äga den; men när de rika ha den fördelen att också här i livet ha glädje, så ha de fattiga den oändliga tillfredsställelsen, när de njuta den eviga saligheten att de veta, vad det vill säga att ha varit olycklig, och om man än vill kalla detta för en ringa fördel, så kan den dock, då den är evig, genom att vara för alltid, väga upp vad de lyckligas glädje här nere har övergått den i styrka.
»Detta är därför den tröst, som de olyckliga ha för sig själva, och i vilken de stå framför den övriga mänskligheten, i andra hänseenden stå de tillbaka för den. De, som vilja lära känna de fattigas olyckor, måste själva leva och utstå deras liv. Människor, som ha tillräckligt att leva av, äro icke fattiga; men de, som lida av brist, äro det. Ja, mina vänner, vi äro det. Ingen har så stor inbillningsförmåga, att han därmed kan uppväga, vad han här måste sakna, han kan inte med tillhjälp av den göra fängelsets kvava luft ren och behaglig eller mildra ett förkrossat hjärtas kval. Låt filosofen från sin mjuka vilobädd säga oss, att vi kunna motstå detta! Ack, den ansträngning, vl skulle utstå, för att fördraga det, är ju själv en stor smärta! Döden är lätt, och varje människa kan gå igenom den, men kval äro förskräckliga; och dem kan ingen bära.
»För oss, mina vänner, måste löftena om salighet i himlen därför vara synnerligen trösterika; ty skulle vi endast få belöning här i livet, då vore vi sannerligen de mest beklagansvärda av alla människor. När jag ser på dessa dystra murar, gjorda till att visa oss ställets fasa, dessa kedjor, som
