— 13 —
I allmänhet väcktes vi på morgonen av musik, och när det var vackert väder, redo vi gärna ut på jakt. Timmarna mellan frukost och middag använde damerna till att klä sig och till läsning. Varje gång, de skulle vända om ett blad, sågo de sig i spegeln, som — enligt vad till och med filosoferna måste tillstå — ofta visade långt vackrare saker än bokens sidor.
Vid middagen var det min hustru, som förde ordet. Hon höll alltid på, att hon själv skulle skära för allting, ty det hade hennes mor gjort, och vid samma tillfälle gav hon oss varje rätts historia.
När vi hade ätit, lät jag ofta för att få damerna att stanna hos oss flytta bort bordet, och med musiklärarens hjälp gåvo de unga damerna oss ofta en mycket underhållande konsert. Återstoden av dagen tillbragte vi med att promenera, dricka te, med att dansa och leka sällskapslekar, dock utan kort, eftersom jag hatade allt vad spel hette med undantag av bräde, vilket min gamle vän och jag ofta spelade med två pence poängen. Jag kan inte förbigå ett olycksbådande fall, som hände allra sista gången, vi spelade med varandra. Jag behövde blott få upp en fyra, men vad hände: hela fem gånger å rad fick jag blott dusess.
Flera månader gingo på detta sätt, tills det slutligen ansågs för passande att bestämma det unga parets bröllopsdag; ty de ville nu ogärna vänta längre. Jag behöver väl knappt beskriva min hustrus beställsamma viktighet under förberedelserna till brölloppet eller mina döttrars skälmaktiga blickar. Mina tankar voro på helt annat håll, ty jag höll på att lägga sista handen vid en avhandling, som det var min mening att snarligen ge ut till försvar för min älsklingsprincip.
Då jag betraktade denna avhandling som ett mästerverk, både vad argument och stil angick, kunde jag i mitt hjärtas stolthet inte låta bli att visa den för min gamle vän, mr Wilmot, ty jag hyste intet tvivel om, att den skulle vinna hans bifall. Dessvärre upptäckte jag för sent, att han med den ytterligaste envishet hyste en motsatt mening, och det av goda skäl, ty han stod just vid den tiden på friarfot till sin fjärde hustru.
Som man bör kunna förstå, gav detta anledning till en häftig dispyt, kryddad med icke så litet bitterhet, som hotade med att avbryta vår tilltänkta släktskap; men dagen före brölloppet enades vi om att diskutera frågan riktigt på allvar.
Det skedde med särskild eldighet å bägge sidor. Han
