— 142 —
själv, men du — nåväl, i det fallet bar du handlat fullt riktigt och du har mitt varmaste erkännande.»
»Och jag hoppas», sade kans brorson, »att du inte heller skall i mitt övriga uppförande finna något klandervärt. Jag har, sir, visat mig med denne mans dotter på några offentliga nöjeslokaler, men detta, som endast var obetänksamhet, gjordes till skandal, och det berättades, att jag hade förfört henne. Jag vände mig då personligen till hennes far och förklarade mig villig att göra upp saken till hans belåtenhet, men han mottog mig endast med förnärmelse och skymford. Och vad nu det för övrigt angår, att han befinner sig här, så kunna min advokat och min förvaltare bäst giva besked därom, då jag har lämnat förvaltningen av affärerna uteslutande till dem, Om han inte kan eller icke vill betala sina kontraktsenliga förbindelser, så är det deras sak att inskrida, och jag inser inte, att det kan kallas förtryck eller orätt att begagna sig av de medel, lagen anvisar för att få ut gottgörelse.»
»Om det verkligen förhåller sig så, som du säger», svarade sir Wiiliam, »då är det ingenting oförlåtligt i ditt uppförande, och fast ditt sätt att gå till väga hade kunnat vara mera ädelmodigt, och om det än inte var nödvändigt att låta denne man bli utsatt för förtryck av dina underordnade, så kan det åtminstone ursäktas.»
»Han kan inte motsäga mig i en enda punkt», svarade godsägaren; »jag trotsar honom att kunna göra det; flera bland mina tjänare äro beredda att intyga sanningen av vad jag har sagt. Således sir», fortsatte han, då jag förblev tyst, ty jag kunde ju inte i själva verket motsäga honom, »är alltså nu min egen oskuld bevisad, men fastän jag är villig, att om ni önskar det, förlåta denna man alla andra förolämpningar, så har dock hans försök att nedsätta mig i ditt omdöme väckt en okuvlig harm hos mig, och detta så mycket mera, som det sker samtidigt med, att hans son är färdig att taga mitt liv. Detta var så brottsligt, att jag beslöt att låta lagen ha sin gång. Jag har här den utmaning, som tillsändes mig, och jag har två vittnen, vilka kunna bevisa, att jag talar sanning; den ena av mina tjänare har dessutom blivit farligt sårad, och även om ni, onkel, skulle försöka att avråda mig, som jag dock vet, att ni ej skall göra, så vill jag dock, att rätt skall skipas, och att han skall få sitt straff.»
»Du odjur», skrek min hustru, »har du inte redan fått hämnd nog, skall nu också min stackars son lida av din grymhet? Jag hoppas, att den gode sir William skall skydda oss,
