— 143 —
ty min son är oskyldig som ett barn; det är jag viss på, ty han har aldrig gjort någon människa något ont.»
»Min fru», sade den gode mannen, »jag önskar lika uppriktigt som ni, att han kunde undgå straff, men dessvärre är hans brott ju uppenbart, och om min brorson håller fast vid »
I detta ögonblick fästes vår uppmärksamhet på Jenkinson och fångvaktarens tvenne karlar, som kommo insläpande med en reslig man, mycket väl klädd och som noga svarade mot den beskrivning, som hade givits på den bov, som hade försökt bortföra min dotter.
»Se här», skrek Jenkinson och drog fram honom, »här ha vi gossen, och har någon förtjänat galgen, så är det sannerligen han.
Då mr Thornhill fick syn på fången och Jenkinson, som bevakade honom, for han förfärad tillbaka. Han blev alldeles blek, tack vare sitt dåliga samvete, och han skulle ha lagat sig undan, om inte Jenkinson, som märkte hans avsikt, hade hindrat honom.
»Vad för något, herr godsägare», utbrast han, »skäms ni för era två gamla bekanta, Jenkinson och Baxter? Men det är ju inte ovanligt, att store män glömma sina vänner. Men vi skola sannerligen inte glömma er, det kan ni vara viss på. Vår fånge», fortsatte han, vänd till sir William, »har redan bekänt allt. Det är den här personen, som påståtts vara så farligt sårad; han uppger, att det var mr Thornhill, som skickade honom på denna expedition, att han har givit honom de kläder, som han nu har på sig, så att han skulle se ut som en gentleman, samt att han dessutom försåg honom med vagnen. Det var uppgjort emellan dem, att han skulle föra den unga damen till ett säkert ställe, där skulle han hota och skrämma henne; men så skulle mr Thornhill tillfälligtvis komma i detsamma. Han skulle då låtsa att komma henne till hjälp; han och Baxter skulle slåss en stund, varefter Baxter skulle fly, och på så sätt skulle mr Thorhill under föregivande av att vara hennes räddare få det bästa tillfälle att vinna hennes ömhet.»
»Sir William, kom ihåg, att han flera gånger hade sett sin nevö klädd i den rock, som Baxter hade på sig, och allt det övriga bekräftade denne själv genom en mera omständig berättelse, som slutade med, att mr Thornhill flera gånger hade förklarat för honom att han var kär i bägge systrarna på en gång.
»Store Gud!» utbrast sir William, »vilken huggorm jag har närt vid min egen barm! Och så höra honom åberopa
