— 144 —
sig på den offentliga rättvisan! Men han kan lita på, att han skall få känna på den. Herr fängelsedirektör — dock nej, jag är rädd för, att vi inte ha tillräckligt lagliga bevis för att taga honom i förvar.»
Med största ödmjukhet bönföll nu mr Thornhill sin onkel, att denne inte skulle tro, vad två sådana gemena skurkar beskyllde honom för, utan förhöra hans tjänare.
»Dina tjänare!» svarade sir William, »kalla dem inte längre dina, din usling; men för resten, låtom oss höra, vad dessa gynnare ha att såga; kalla hit hans hovmästare.»
Då hovmästaren kom in, kunde han strax se på sin förre herres uttryck och hållning, att hans makt nu var bruten. »Säg mig», sade sir William strängt, »har ni någonsin sett er herre o h denne slyngel, som nu är klädd i hans kläder, i sällskap med varandra?»
»Ja, ers högvälborenhet», sade hovmästaren, »det har jag då sett tusentals gånger, det var den karlen, som alltid förde till honom hans fruntimmer.
»Vad», utbrast den yngre Thornhill, »och det vågar du säga mig mitt i ansiktet!»
»Ja», svarade hovmästaren, »det kan jag säga vem som helst mitt i ansiktet, ty om jag skall vara uppriktig, mr Thornhill, så har jag aldrig tyckt om er eller kunnat tåla er, och jag skall inte underlåta att nu säga er mitt hjärtas mening.»
»Nåväl», utbrast mr Jenkinson, »var då så god och säg hans högvälborenhet, om ni har något att säga om mig.»
»Jag kan just inte säga», svarade hovmästaren, »att jag vet något gott om er. Den aftonen, då denne herres dotter blev narrad hem till oss, var ni en av hans hantlangare.»
»Jag ser», sade sir William, »att det är ett mycket fint vittne, som du åberopat för att intyga din oskuld, du mänsklighetens skamfläck! Att umgås med sådana skurkar!»
»Men» — fortsatte han sitt förhör — »ni säger mig, mr Butter, att detta var den person, som förde till honom denne herres dotter.»
»Nej, ursäkta ers högvälborenhet», svarade hovmästaren, »han förde henne ej till honom, ty mr Thornhill skötte själv om den saken; men han skaffade den präst, som skulle låtsas viga dem.»
»Ja, det är blott alltför sant, jag kan inte neka till det», sade Jenkinsen, »det var den roll, som tilldelades mig, det måste jag tillstå till min skam.»
