— 145 —
»Vid alla himlar!» utbrast sir William, »det blir ju värre och värre! Hela hans brott ligger ju nu i öppen dag, och jag förstår, att hans förföljelse är dikterad av tyranni, feghet och hämndlystnad! Herr fängelsedirektör, giv denne unge officer friheten på mitt ansvar, jag skall nog veta att påtaga mig följderna. Jag skall åtaga mig att klargöra saken för polisdomaren, som är en vän till mig, och som har låtit arrestera honom. — Men var är den olyckliga unga damen själv? Låt henne komma för att stå ansikte mot ansikte med denne usling! Jag längtar att få veta, med vilka knep han lyckats att förleda henne. Bed henne komma. Var är hon?»
»Ack, sir», svarade jag, »er fråga skär mig i hjärtat. Jag var en gång verkligen lycklig över denna dotter, men hennes olyckor —»
Här blev jag åter avbruten, ty vem var det, som kom, om ej miss Arabella Wilmot, som nästa dag skulle ha firat bröllop med mr Thornhill.
Hon blev ytterst förvånad över att finna sir William och hans brorson på detta ställe, ty hennes besök hos oss var helt tillfälligt. Det föll sig nämligen så, att hon och hennes far passerade igenom staden på väg till hennes tant, som absolut ville, att hennes bröllop med mr Thonhill skulle firas i hennes hem och som de behövde litet förfriskningar, hade de tagit in i ett värdshus i andra ändan av staden. Från ett fönster där hade miss Willmot händelsevis fått se en av mina smågossar, som lekte ute på gatan, och hade genast skickat en betjänt för att hämta upp barnet. Av honom fick hon nu höra talas om alla våra olyckor, men att det var mr Thornhill, som var skulden till dem, fick hon inte veta. Fastän hennes far fann det mycket opassande, att hon gick till fängelset för att besöka oss och gjorde många invändningar däremot, höll hon dock fast vid, att hon ville träffa oss. Hon bad gossen visa sig vägen, och det gjorde han; och på det sättet gick det till, att hon överraskade oss i en så oväntad situation.
Jag kan inte fortsätta utan att göra en liten reflexion över dessa tillfälliga sammanträffanden, vilka, fastän de hända varje dag, sällan väcka vår förvåning annat än vid utomordentliga tillfällen. Vilken lycklig händelse ha vi ej att tacka för varje glädje och behag här i livet. Huru många skenbara tillfälligheter måste ej förena sig, för att vi skola få föda och kläder. Bonden måste vara hågad att arbeta, regnet måste falla, vinden fylla sjömannens segel för att inte oräkneliga varelser skola sakna sitt vanliga bröd.
Vi stodo alla tysta under några minuter, medan min
