— 146 —
förtjusande elevs — det namn, som jag oftast gav denna unga dam — blickar uttryckte medlidande och förvåning, som gjorde hennes skönhet ännu mera fullkomlig.
»Jag måste tillstå, käre mr Thornhill», sade hon till godsägaren, som hon antog hade kommit hit för att hjälpa oss och ej för att pina oss, »att jag tycker, det är litet ovänligt av er, att ni ej tog mig med hit, eller ej ens underrättade mig om, i vilket tillstånd denna familj, som vi bägge hålla så mycket af, befinner sig. Ni vet ju dock, att jag skulle ha lika mycken glädje som ni själv av att hjälpa min vördade, gamle lärare här, för vilken jag alltid skall hysa den största aktning. Men jag kan förstå, att ni liksom er onkel finner glädje i att göra gott i det tysta.»
»Han finna glädje i att göra gott!» avbröt sir William henne. »Nej, min kära vän, hans glädje är lika lågsinnad, som han själv är. Ni ser i honom en så komplett skurk, som någonsin har vanärat mänskligheten. En slyngel, som sedan han förfört denne stackars mans dotter och intrigerat för att kränka hennes systers oskuld, har kastat fadern i fängelse och lagt hans äldste son i bojor, därför att han hade mod att kräva räkenskap av förföraren. Och tillåt mig nu att lyckönska er, som har sluppit ur ett sådant odjurs klor.»
»Ack, min Gud!» utropade den älskliga flickan, »hur bedragen har jag icke blivit! Mr Thornhill har som alldeles säkert sagt mig, att denne herres äldste son, kapten Primrose, har rest till Amerika med sin unga hustru.»
»Käraste Arabella», sade min hustru, »allt vad han sagt, är endast osanning. Min son Georg kar aldrig lämnat landet och har aldrig varit gift. Fastän du har försmått honom, har han dock alltid älskat dig för högt för att tänka på någon annan; och jag har hört honom säga, att han vill dö ogift för din skull.»
Hon talade därpå om uppriktigheten av sin sons kärlek, hon ställde hans utmaning till sir Thornhill i rätt belysning, därifrån gjorde hon en tvär omkastning till godsägarens utsvävningar samt hans många falska giftermål och slöt med en högst förnedrande skildring av hans feghet.
»Gud i himlen!» utbrast miss Wilmot, »så nära jag varit undergångens rand, och så glad jag är att ha sluppit undan! Ty tusentals lögner har denne gentleman sagt mig, och allrasenast inbillade han mig, att mitt löfte till den ende man, jag verkligen har älskat, icke längre var bindande, eftersom han varit mig otrogen. Genom hans lögner lärde jag mig att förakta en lika så präktig som ädelsinnad man.»
Min son hade emellertid nu blifvit befriad från sina
