— 147 —
bojor, då det blivit bevisat, att den person, som det sagts skulle vara sårad, var en bedragare. Mr Jenkinson hide tjänstgjort som hans kammartjänare, han hade lagt upp håret och skaffat honom det, som erfordrades, för att han skulle ta sig bra ut. Han trädde nu in, väl klädd i sin uniform, och jag kan utan fåfänga (ty den är jag höjd över) säga, att han var en så vacker ung man, som någonsin har burit en uniform.
Då han kom in, gjorde han en något stel och avmätt bugning för miss Wilmot, ty han visste ju ännu inte något om den förändring, som hans mors vältalighet hade verkat till hans favör. Men ingen formell hänsyn hade kunnat hålla tillbaka hans rodnande härskarinnas längtan att få förlåtelse.
Hennes tårar, hennes blickar, allt förenade sig för att uppenbara, vilka känslor som nu fyllde hennes hjärta, därför att hon glömt sina forna löften och låtit sig föra bakom ljuset av en bedragare.
Min son tycktes bli förvirrad över hennes nedlåtenhet och kunde knappt tro, att den var verklig. »Detta måste säkert vara ett misstag, min fröken», sade han. »Jag kan ej ha förtjänat detta. Att bli så emottagen är för mycken lycka.»
»Nej», svarade hon, »jag har blivit bedragen, skamligt bedragen, annars skulle ingenting ha kommit mig att bli otrogen mitt löfte. Du känner mina känslor, du har känt dem länge; men glöm nu, vad jag har gjort. Du har ju en gång förut mottagit mina varmaste försäkringar om trohet, jag upprepar dem nu, och var viss om, att om Arabella ej kan bli din, så skall hon heller aldrig bli någon annans.»
»Någon annans skall du heller inte bli», sade sir William, »om jag har något inflytande på din far.»
Denna vink var tillräcklig för min son Moses, vilken genast skyndade sig till värdshuset, där mr Wilmot uppehöll sig, för att underrätta honom om allt, vad som inträffat.»
Den unge mr Thornhill, som såg, att han glort sig på allt sätt omöjlig, och förstod, att ingenting var att vinna varken på smicker eller hyckleri, beslöt att försöka om ej det klokaste skulle vara att vända sig mot sina förföljare, Han kastade all blygsel å sido och visade öppet, vilken obarmhärtig skurk han var.
»Jag kan förstå», sade han, »att det inte finnes någon rättvisa för mig att vänta här, men jag är fast besluten att söka min rätt. Ty det skall ni veta, sir», fortsatte han vänd till sin onkel, »att jag inte längre är någon fattig stackare, beroende av din nåd; den föraktar jag. Ingen kan fråntaga mig miss Wilmots förmögenhet, som, tack vare hennes fars
