— 148 —
girighet, är mycket stor. Äktenskapskontraktet och överlåtandet av hennes förmögenhet till mig äro underskrivna och i min ägo. Det var hennes förmögenhet, som gjorde, att jag inlät mig på denna förbindelse, och när jag bara får den ena delen, så må sedan vem som helst gärna taga den andra.»
Det var ett hårt och oväntat slag. Sir William kände blott alltför väl lagligheten av hans anspråk, ty han hade själv varit med och satt upp äktenskapskontraktet. Men då miss Wilmot insåg, att hennes förmögenhet var ohjälpligt förlorad, vände hon sig till min son och frågade honom, om förlusten av hennes förmögenhet gjorde hennes värde mindre för honom. »Jag kan ju inte nu längre bjuda dig rikedom, jag har intet annat än min hand att giva dig.»
»Och den», sade hennes verklige tillbedjare, »var sannerligen det bästa, som du någonsin kunde giva mig, åtminstone var den det enda, jag satte värde på att få. Vid allt, vad som kallas lycka, försäkrar jag dig, min Arabella, att din brist på förmögenhet i detta ögonblick endast gör mig ännu lyckligare, eftersom den kan visa min älskade flicka uppriktigheten av min kärlek.»
Mr Wilmot anlände nu; han tycktes ej så liten belåten med, att hans dotter undgått faran, och gav villigt sitt samtycke till att förlovningen bröts. Men då han fick veta, att hennes förmögenhet, som på lagligt vis övergått till mr Thornhill, icke skulle återlämnas, kunde han ej nog ge uttryck åt sin missräkning. Han förstod nu, att hans pengar skulle komma att göra en person rik, som ej själv ägde något. Han kunde bära, att denne person var en slyngel, men att han ej hade en förmögenhet, som svarade emot hans dotters, det var honom för bäskt. Han satt därför försjunken i de mest förtvivlade funderingar under några minuter, tills sir William gjorde ett försök att trösta honom i någon mån.
»Jag måste tillstå», sade han, »att er nuvarande motgång icke alldeles misshagar mig. Er överdrivna kärlek för rikedom har blivit rättvist straffad. Men ehuru den unga damen inte är rik, har hon dock så mycket att skänka, att det bör vara tillräckligt att skapa lycka. Här ser ni en ärlig ung soldat, som gärna vill taga henne utan förmögenhet. De ha länge älskat varandra, och för den vänskaps skull, som jag hyser lör hans far, skall jag snart använda mitt inflytande för, att han snart må vinna befordran. Uppgiv därför den ärelystnad, som endast skänker er motgångar och öppna ert hjärta för den lycka, som väntar att bli insläppt.»
»Sir William», svarade den gamle herrn, »var viss om att jag aldrig har velat lägga band på hennes känslor, och att
