— 14 —
påstod, att mina åsikter voro kätterska, och jag gav honom beskyllningen tillbaka; han svarade, och jag svarade igen; men när striden var som hetast, blev jag utkallad av en av mina släktingar, som med bekymrad min rådde mig att uppgiva tvisten och låta den gamle gentlemannen få övertaget, åtminstone tills min sons bröllop var överståndet.
»Vad för något», utbrast jag, »uppgiva sanningens sak och tigande åse, att han gifter sig igen — han, som redan tillräckligt har gjort sig till narr. Nej, du kan lika gärna råda mig till att avhända mig min förmögenhet som att uppgiva mina argument.»
»Din förmögenhet», svarade min vän, »ja, jag blir dessvärre nu nödsakad att underrätta dig om, att den har smält ihop till så gott som intet. Den affärsman i London, vilken du hade dina pengar hos, har rymt för att undgå följderna av en konkurs, och man tror, att det inte blir mera än fem procent till kreditorerna. Jag ville inte meddela dig detta hårda slag, förrän bröllopet firats; men nu kan det kanske göra dig litet mera medgörlig i striden. Ty jag antar, att ditt eget förnuft kan säga dig, huru nödvändigt det är att hålla god min i elakt spel, tills din son försäkrat sig om den unga damens förmögenhet.»
»Nåväl», svarade jag», är det sant som du säger, och skall jag verkligen bli en tiggare, så skall detta dock aldrig göra mig till en skojare, eller få mig till att svika mina principer. Jag skall ögonblickligen gå in och underrätta hela sällskapet om mina förändrade förhållanden, och vad mina argument beträffar, så vill jag till och med taga tillbaka, vad jag förut har medgivit den gamle herrn, och jag skall fortfarande stå fast vid, att om han gifter sig, så blir det inte, på något sätt ett giltigt äktenskap enligt Guds lag!»
Jag skulle aldrig komma till slutet, om jag sökte att beskriva de två familjernas olika känslor, då jag meddelade dem underrättelsen om vår olycka. Dock var alla de andras sorg intet att räkna med jämförd med de båda älskandes. Mr Wilmot, som förut hade varit tillräckligt stämd för, att förlovningen skulle brytas, blev vid detta slag fast besluten därtill. En dygd ägde han ända till fullkomlighet och det var världsklokhet — blott alltför ofta det enda, som vi ha i behåll, när vi blivit sjuttiotvå år.
