— 22 —
Där funnos tre andra rum; det första bestämdes för min hustru och mig, det som låg innanför fingo mina båda döttrar, och det tredje, som hade två sängar, fingo de övriga barnen.
Den lilla republiken, för vilken jag stiftade lagar, var ordnad på följande sätt: Vid soluppgången samlades vi alla i vardagsrummet, där eld i förväg hade blivit uppgjord av tjänsteflickan. Sedan vi hälsat på varandra på tillbörligt sätt — ty jag har alltid hållit på det lämpliga i att upprätthålla utvärtes tecken till god uppfostran, utan vilka vänligheten så lätt ödelägges — böjde vi alla knä i tacksamhet mot det väsende, som skänkt oss en ny dag. Sedan denna plikt var fullgjord, gingo min son och jag ut för att arbeta i jorden, medan min hustru och mina döttrar sysslade med att göra i ordning frukosten, som alltid var färdig på bestämd tid. Jag anslog en halvtimme till denna måltid och en timme till middagen, vilken tid användes till oskyldigt skämt med min hustru och mina döttrar och till filosofiska samtal mellan min son och mig.
Enär vi stego upp med so!en, fortsatte vi aldrig vårt arbete, sedan hon gått ned, utan vände alltid om hem vid den tiden till den väntande familjen, där leende blickar, en hemtrevlig vrå och en inbjudande brasa voro i ordning till vårt mottagande.
Vi saknade icke heller här gäster. Ibland kom farmaren Flamborough, vår pratsamme granne, och ofta gjorde den blinde flöjtspelaren oss ett besök och smakade på vårt krusbärsvin, som vi inte hade förlorat receptet på, liksom ej heller dess rykte hade lidit.
Dessa beskedliga människor voro var och en på sitt sätt mycket hyggliga gäster; ty medan den ene spelade för oss, underhöll den andre oss med sin sång om »Johnny Armstrongs sista farväl» och »Barbara Allens grymhet». Aftonen slöt på samma sätt, som morgonen började; mina yngsta söner turade om att läsa ett stycke ur bibeln, och den, som läste högst och tydligast, fick på söndagen till belöning lägga en halv penny i kyrkans fattigbössa.
När söndagen kom, fick husets kvinnfolk slutligen tillfälle att lufta sin stass, och alla mina stränga förbud häremot tjänade ingenting till. Fast jag inbillade mig, att mina föreläsningar emot högfärd hade övervunnit mina döttrars benägenhet för fåfänga, måste jag ständigt erfara, att de ännu i all hemlighet voro hemfallna åt sin förra grannlåtssjuka; de tyckte ännu om sina spetsar, band, pärlband och broderier; till och med min hustru hade kvar en stor passion för sin
