— 23 —
karmosinröda sidenklänning, därför att jag en gång hade sagt, att den klädde henne så bra.
Det var i synnerhet den första söndagen, som jag förargade mig mycket över deras uppförande. Jag hade kvällen förut sagt till mina döttrar, att de skulle försöka att vara tidigt klädda nästa dag, ty jag hade alltid tyckt om att vara i kyrkan en god stund före den övriga församlingen. De lydde också punktligt min tillsägelse; men då vi på morgonen samlades till frukost; kommo min hustru och mina döttrar svassande in, klädda i all sin förra grannlåt; håret var uppstruket med pomada, ansiktet var fulit av skönhetsmuscher, och deras långa släp voro uppfästa i ett stort bylte därbak och rasslade vid varje steg.
Jag kunde inte låta bli att le åt denna fåfänga och särskilt åt min hustrus; ty av henne hade jag väntat mig litet mera förnuft. I min knipa visste jag ingen annan råd än att med viktig min tillsäga min son att låta vagnen köra fram.
Flickorna blevo alldeles förbluffade över denna befallning, men jag upprepade den med ännu större högtidlighet än förut. »Det är väl bara skämt, min käre vän», utbrast min hustru, »vi kunna ju mycket väl gå, vi behöva verkligen ingen vagn nu.» — »Däri tar du fel, mitt barn», svarade jag, »vi behöva mycket väl en vagn, ty om vi gå till kyrkan så utstyrda, så komma alla socknens barn att hojta och skrika efter oss.» — »Jag hade verkligen trott», svarade min hustru, »att min Charles tyckte mycket om att se sina barn prydliga och vackra.» — »Var gärna så prydliga ni vill», avbröt jag henne, »det sätter jag stort värde på; men detta vill du väl inte kalla för prydlighet; jag kallar det för grannlåtsbjävs. Dessa garneringar och spetsar, målade ansikten och skönhetsmärken, skola endast göra oss hatade av aila våra grannfruntimmer. Nej, mina barn», fortsatte jag mera allvarligt, »denna toalett måste bytas ut mot enklare dräkter, ty lyx passar illa för oss, som sakna det nödvändigaste. Jag vet inte ens, om sådana där rasslande släp och hela den övriga stassen passa ens för rikt folk, när vi besinna, att till och med efter en låg beräkning kan den fattiga världens nakenhet klädas med den fåfänga världens garneringar.»
Mina ord hade önskad verkan; med stor fattning gingo de ögonblickligen upp och bytte klänningar, och nästa dag hade jag tillfredsställelsen att se mina döttrar av egen fri vilja sysselsatta med att klippa släpen av sina kjolar och sy om dem till västar åt Dick och Bill, mina två yngsta pojkar; och vad som var det allra bästa: kjolarna tycktes vinna på denna omsyning.
