Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 24 —


KAP. V.

Inte långt från byggnaden hade min företrädare gjort en gräsbänk, som överskuggades av hagtorn och kaprifolium, och när vädret var vackert, och vi tidigt slutat vårt arbete, sutto vi i regel här tillsammans för att på den lugna aftonen. njuta av den vida utsikten. Här drucko vi också té, som vi nu endast drucko vid högtidligare tillfällen, varför det smakade dubbelt så gott, liksom också tillagandet därav gjordes med inte så liten omständighet och ceremoni.

Vid dylika tillfällen läste mina två gossar alltid för oss, och först sedan vi hade slutat fingo de sitt té. Ibland sjöngo för omväxlings skull flickorna till gitarr, och medan de höllo en liten konsert, promenerade min hustru och jag på sluttningen, som var prydd med blåklockor och andra blommor, och vi talade med förtjusning om våra barn och njöto av den svala aftonluften, som tillviftade oss både hälsa och frid.

På detta sätt började vi finna, att varje ställning i livet har sin egen glädje. Varje morgon vaknade vi till nytt arbete, medan aftonen skänkte oss ljuv vila.

Det var i början av hösten, på en fridag — ty en sådan togo vi oss emellanåt för att vila ut efter arbetet — och jag hade fått de mina ut på vår vanliga förströelseplats, och våra unga musikvänner hade just börjat sin konsert.

Medan vi förströdde oss på detta sätt, sågo vi en hjort springa hastigt förbi oss, omkring tjugu steg ifrån där vi sutto; den flämtade hårt och tycktes vara skarpt förföljd av jägare.

Vi fingo inte länge tid att tänka på det stackars djurets nöd, ty i detsamma sågo vi en flock hundar och några ryttare komma på något avstånd efteråt och följa samma väg, som djuret hade tagit. Jag ville först gå in med de mina, men nyfikenhet, förvåning eller någon annan dold bevekelsegrund kommo min hustru och mina döttrar att sitta kvar. — Den jägare, som red främst, passerade oss mycket hastigt, och följdes av fyra à fem andra, som tycktes ha samma brådska. Slutligen kom en ung gentleman, med ett finare utseende än de andra; han betraktade oss ett ögonblick noga och i stället