— 25 —
för att fortsätta förföljandet, stannade han hastigt, lämnande sin häst till en ridknekt, som följde efter, och närmade sig oss med en vårdslös, överlägsen min.
Det tycktes, som om han ej brydde sig om någon presentation, ty han gick strax fram och hälsade på mina döttrar, liksom en, som var viss om ett gott emottagande; men de hade tidigt lärt sig att läsa anspråksfullhet och inbilskhet i en människas ansikte. Han lät oss sedan veta, att hans namn var Thornhill, och att han var ägare av det gods, som omgav oss. Sedan hälsade han på nytt på den kvinnliga delen av familjen, och så stor är rikedomens och de fina klädernas makt, att han icke för andra gången blev tillbakavisad.
Då hans sätt, ehuru självsäkert, var otvunget, så blevo vi snart mera förtroliga, och då han såg, att musikinstrumenten lågo i närheten, bad han om ynnesten att få höra en sång.
Då jag inte tycker om umgänge mellan människor i så olika samhällsställning, gjorde jag ett tecken åt mina döttrar för att förekomma deras samtycke; men min vink motarbetades av en annan från deras moder, och glatt sjöngo de en av Drydens populära sånger.
Mr Thornhill tycktes vara mycket förtjust både i deras föredrag och röster, och nu tog han själv gitarren. Hans utförande var ganska skralt, men min äldsta dotter återgäldade likväl hans bifall med intresse och försäkrade honom, att hans röst var större än till och med hennes lärares. Vid denna komplimang bugade han sig, vilket hon besvarade med en nigning. Han prisade hennes smak, och hon beundrade hans förståelse. En hel människoålder kunde inte ha gjort dem mera bekanta, och den ömma modern, som kände sig mycket lycklig, föreslog nu, att godsägaren skuile stiga in och dricka ett glas av hennes krusbärsvin.
Hela familjen tycktes på allvar bli betagen i honom; mina flickor sökte underhålla honom med ämnen, som de trodde vara mest modärna, medan Moses däremot ställde några frågor till honom om klassiska ämnen, varför han hade nöjet att bli utskrattad, och mina minsta söner voro inte mindre ivriga och höllo sig hela tiden inpå den främmande. Alla mina försök kunde knappast avhålla dem ifrån att fingra på spetsarna på hans kläder och med sina smutsiga fingrar lyfta upp locken på hans fickor, för att se vad de innehöllo.
När det började skymma på, tog han avsked, dock icke förr, än han hade fått tillåtelse att förnya sitt besök, vilket ju låg nära tillhands, då han var vår patronus.
Så snart han hade gått, höll min hustru ett familjeråd
