— 26 —
för att dryfta dagens händelser. Hon var av den meningen, att det var ett mycket lyckligt sammanträffande, ty hon hade sett till och med märkliga följder av dylikt. Hon hoppades, att den dag skulle komma, då vi skulle kunna bära huvudet lika högt som de allra bästa, och hon slutade med att säga, att hon inte kunde se något skäl, varför inte hennes döttrar skulle kunna gifta sig till en förmögenhet lika väl som fröknarna Wrinkler.
Som denna sista anmärkning var riktad till mig, svarade jag, att jag heller inte kunde se någon orsak till det, lika litet som jag kunde finna någon rimlighet i, att mr Simpkins vann tiotusen pund på lotteriet, då vårt nummer aldrig kom ut.
»Fy, Charles,» utbrast min hustru, »det är skamligt av dig att alltid göra narr av flickorna och mig, när vi äro vid gott humör. Säg mig, kära Sofia, vad tyckte du om vår nye gäst? Tyckte du inte, att han var en präktig människa.».
»Jo ofantligt, kära mamma,» svarade hon. »Han kunde ju tala om allting och var aldrig i förlägenhet om svar, och ju obetydligare en sak var, dess mera hade han att säga om den.»
»Ja», utbrast Olivia, »för att vara en man, kan han ju vara bra nog, men för min del tyckte jag inte vidare om honom, han är så påträngande och familjär och hans gitarrspel — det var något rysligt.»
Dessa två yttranden tolkade jag på alldeles motsatt sätt, jag förstod, att Sofia i sitt hjärta föraktade honom, lika mycket, som Olivia i hemlighet beundrade honom.
»Ja, vad ni nu än tycka om honom, mina barn», sade jag, »så, om jag skall tillstå sanningen, mig har han inte intagit till sin fördel. Vänskap mellan personer, som stå på så olika nivå, slutar alltid med obehag, och trots all hans visade jämlikhet, tror jag säkert, att han hade en livlig känsla av avståndet mellan oss. Nej, låtom oss hellre hålla oss till våra likar. Ingen är mera föraktlig än en lycksökare, och jag ser intet skäl, varför ej kvinnor, som göra sig skyldiga till lycksökeri, inte också må anses föraktliga. I bästa fall, om hans avsikter äro ärliga, skall han således förakta oss; men om förhållandet vore motsatt? Jag ryser, när jag bara tänker på det. Visserligen hyser jag ingen oro för mina barns uppförande; men jag tror, att det finns skäl till att frukta för hans karaktär?»
Jag ville ha sagt mera, men blev avbruten av en tjänare, som kom från godsägaren, vilken tillika med en vänlig hälsning sände oss ett stycke vilt samt löfte om att äta middag hos oss några dagar senare.
