— 38 —
Sofia lyssnade till uppläsningen av balladen med en min, där ömhet tycktes blandad med bifall. Men vårt lugn stördes snart genom ljudet av ett bösskott nära intill oss, och strax därpå sågo vi en man bryta sig igenom häcken för att taga det byte, han hade fällt.
Jägaren var godsägarens kaplan, vilken hade skjutit en av de koltrastar, som sjungit så vackert för oss. Den skarpa knallen, som hade hörts så tätt intill oss, hade naturligtvis förskräckt mina döttrar, och jag såg, att Sofia i sin ängslan hade kastat sig i mr Burchells armar för att söka skydd.
Kaplanen kom nu fram och bad om ursäkt, för att han hade stört oss; han hade alls inte vetat, att vi befunno oss i närheten. Han slog sig därpå ned vid min yngre dotters sida, och på jägarevis bad han henne mottaga, vad han hade skjutit denna morgon. Hon ämnade just avslå det, men en förstulen vink från hennes moder kom henne att ändra sig och hon mottog gåvan, om än något motvilligt.
Min hustru kunde, som vanligt, ej låta bli att ge sin fåfänga luft i en hörbar viskning, att Sofia hade gjort en erövring i kaplanen, liksom hennes äldre syster hade gjort i godsägaren. Men jag misstänkte på goda grunder, att hennes känslor gällde ett helt annat föremål.
Kaplanens ärende var att meddela oss, att mr Thornhill ämnade arrangera en danstillställning för de unga damerna samma afton vid månskenet på gräsplanen framför vårt hem, och att han sörjt för musik och förfriskningar. »Jag vill inte neka», sade han, »att jag haft mina skäl att vara den förste, som kom med underrättelsen, då jag hoppades att till belöning få bli fröken Sofias kavaljer.»
Min dotter svarade, att hon ingenting, hade emot det, »Men här sitter en herre», fortsatte hon, i det hon såg på mr Burchell, »som hela dagen har hjälpt mig med mitt arbete, och det är därför inte mera än rättvist, att han nu också delar nöjet med mig.»
Mr Burchell uttryckte sin glädje över, att hon hade tänkt på honom, men han avstod till förmån för kaplanen, tilläggande, att han på aftonen skulle gå till ett ställe, som låg fem mil därifrån, dit han var bjuden på en skördefest.
Hans avslag föreföll mig litet egendomligt; och inte heller kunde jag begripa, huru en så förståndig flicka som min yngre kunde föredraga en utfattig man framför en, vars framtidsutsikter voro mycket större. Men liksom männen oftast äro bäst i stånd att värdesätta kvinnorna, så är det ofta kvinnorna, som bedöma oss rättvisast. Det är, som om
