Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 39 —

de två könen äro satta till att utspionera varandra, och som om de ägde åtskilliga möjligheter, som sätta dem i stånd att rätt vardera varandra.


KAP. IX.

Knappt hade mr Burchell tagit avsked och Sofia lovat att dansa med kaplanen, förrän mina två minsta kommo springande och berättade, att godsägaren hade kommit med ett stort sällskap. När vi kommo hem, funno vi vår patronus jämte ett par andra herrar av lägre rang, och tvenne unga damer, elegant klädda, som han presenterade för -oss som ett par mycket förnäma damer från London.

Det visade sig, att vi inte hade stolar nog åt hela sällskapet, och mr Thornhill föreslog genast, att var och en av herrarna skulle få sitta i knäet på en dam; men detta motsatte jag mig bestämt, fastän min hustru gav mig en mycket missbelåten blick.

Moses blev nu skickad att låna några stolar, och som det fattades ett par damer till kontradanserna, så gingo ett par herrar med honom för att skaffa några. Både stolar och damer kommo snart; herrarna kommo tillbaka med min granne Flamboroughs rödblommiga döttrar, som strålade med röda band i håret; men det var en olycklig omständighet, som inte blivit tagen med i räkningen, att fastän flickorna Flamborough räknades som de bästa dansanta damerna i hela socknen och fullkomligt kunde sin schottish och vals, så kände de inte alls till kontradanserna. Detta åstadkom en smula förlägenhet, men efter några försök och slitningar gick det hela snart förträffligt.

Musiken bestod av två fioler, en flöjt och en trumma. Månen sken klart. Mr Thornhill och min äldsta dotter anförde balen, till stor förnöjelse för åskådarna; ty då grannarna hörde, vad som försiggick, skyndade de dit i stora mängder.

Min dotter förde sig med så mycket behag och livlighet att min hustru inte kunde underlåta att i sitt hjärtas stolthet säga, att nog gjorde den lilla ungen sin sak bra, men varje rörelse var också stulen från henne själv.

De båda damerna från London ansträngde sig att vara lika graciösa, men utan att lyckas. De svansade, hoppade, trippade och nego, men det tjänade ingenting till; åskådarna