— 40 —
tyckte förstås, att det var vackert, men grannen Flamborough sade, att fröken Livys fötter voro som ett eko av musiken.
Då man dansat omkring en timme, önskade de båda damerna att sluta, emedan de voro rädda att förkyla sig. Den ena av dem uttryckte sina känslor på ett mycket ohyfsat sätt, tyckte jag, då hon sade, att hon »min liv och själ var så varm, att hon kände sig som en riktig svettpöl».
När vi kommo in, funno vi bordet dukat med en läcker, kall supé, som godsägaren låtit föra dit. Samtalet var inte så livligt som förut. De två damerna fördunklade helt och och hållet mina döttrar, ty de talade inte om annat än sällskapsliv och fina bekantskaper samt om modesaker, såsom målningar, om den rådande smaken, om Shakespeare, och om glasharmonikan (som nyligen uppfunnits). Visserligen stötte de oss vid ett tillfälle för huvudet genom att komma fram med en ed; men å andra sidan taget trodde jag, att det var bevis på verklig förnämitet (ehuru jag sedan fått veta, att det numera är alldeles omodärnt att svära).
Emellertid kastade deras utsökta dräkter en slöja över plattheten i deras konversation. Mina döttrar tycktes med avund se, huru fulländade de voro; och allt, vad som föreföll oss opassande, togs för att vara högsta modet och bevis på den finaste uppfostran.
Damernas nedlåtenhet övergick emellertid deras förnämitet. En av dem anmärkte, att om miss Olivia hade varit litet mera med i stora världen, så skulle hon ha varit fullkomlig; vartill den andra bifogade, att en enda vinter i London skulle göra den lilla Sofia till en annan människa.
Min hustru höll naturligtvis med dem om allt detta, och tillade, att det var ingenting, som hon hellre önskade, än att hennes döttrar skulle få en sådan vinters avpolering. Men härtill svarade jag, att deras uppfostran redan stod en hel del över deras ställning, och att en större förfining endast skulle tjäna till att göra dem löjliga och giva dem smak för nöjen, som de inte hade rätt att njuta.
»Och vilken glädje», utbrast mr Thornhill, »förtjäna de ej att njuta — de, som ha så mycket att giva? Vad mig beträffar», fortsatte han, »så har jag en stor förmögenhet, kärlek, frihet och glädje; det är mina principer; men jag försäkrar på min ära, att om hälften av mina ägodelar kunde giva min förtjusande Olivia någon glädje, så skulle den bli hennes, och den enda gunst jag skulle bedja om i gengäld, vore att hon värdigas taga mig själv också på köpet».
Jag var inte mera okunnig om världen, än att jag förstod, att detta var det modärna sätt, på vilket man dolde
