— 41 —
oförskämdheten i ett nedrigt förslag; men jag försökte att undertrycka min harm. »Min herre», sade jag, »den familj, vilken ni är nog nedlåtande att göra ett besök, är uppfostrad till en hederskänsla lika så ömtålig som er egen, och varje försök att såra den, kan få mycket allvarsamma följder. Äran, sir, är det enda, vi äga, och denna vår sista skatt måste vi vaka över med den största omsorg.»
Jag blev emellertid ledsen över den häftighet, varmed jag hade sagt detta, när den unge herrn grep min hand och svor på, att han högaktade mina grundsatser, ehuruväl min misstanke gjorde honom ont.
»Och vad beträffar det, som ni häntydde på», sade han, »så försäkrar jag er, att intet kan vara längre än det från mina tankar. Nej, vid allt vad som är frestande, den dygd, som är i stånd till en regelmässig belägring utan att giva sig, har aldrig varit i min smak; ty alla mina erövringar ha gjorts genom en dristig kupp.»
De båda damerna, vilka låtsat, som om de ej hade hört den första delen av samtalet, tycktes bli mycket förnärmade av det sista fria uttalandet och började att mycket förnuftigt och allvarligt tala om dygden. Kaplanen, min hustru och jag slöto oss till dem, och godsägaren var tvungen att till slut säga, att han ångrade sina tidigare utsvävningar Vi talade sedan om återhållsamhetens glädje och om solen i den själ, som var ren och skuldfri. Jag var så belåten härmed, att jag lät de båda minsta vara uppe långt över deras sovtid för att få höra det lärorika samtalet.
Mr Thornhill gick ändå längre än jag, ty han frågade mig, om jag hade något emot att hålla en liten andaktsstund. Jag gick naturligtvis med glädje in på detta hans förslag, och på detta sätt gick aftonen mycket behagligt, till dess gästerna började att tala om att återvända hem. Damerna tycktes ha mycket svårt att skiljas från mina döttrar, som de hade blivit så förtjusta uti, och förenade sig i böner om att följa dem på vägen. Godsägaren instämde i förslaget, och min hustru bad även därom. Även flickorna sände mig några bedjande blickar, och de undanflykter, som jag för ögonblicket kunde hitta på, avvisades genast av mina döttrar, men slutligen ansåg jag mig tvungen att giva ett bestämt avslag — för vilket jag följande dag endast fick surmulna ansikten och knapphändiga svar.
