— 42 —
KAP. X.
Jag började nu att erfara, att alla mina långa, mödosamma föreläsningar om måttlighet, enkelhet och förnöjsamhet voro fullkomligt obeaktade. Den utmärkelse, som nyss visats oss av överklassen, uppväckte den stolthet, som jag söft men icke lyckats att kväva. Nu stodo våra fönsterbräden liksom förr fulla av skönhetsvatten till hals och ansikte; solen fruktades som en fiende till hyn utomhus och elden som en förstörare av utseendet inomhus. Min hustru gjorde den anmärkningen, att det skulle skada hennes döttrars ögon, om de stego för tidigt upp, och att de skule få röda näsor, om de arbetade efter middagen, och att deras händer aldrig hade varit så vackra som på den tiden, när de ingenting gjorde.
I stället för att de skulle sy Georgs skjortor färdiga, sågo vi dem nu modernisera sina florsklänningar eller sitta och brodera. De stackars flickorna Flamborough, som förut varit deras glada sällskap, kasserades såsom allt för simpla att umgås med, och allt samtal rörde sig om förnämt folk och fint sällskapsliv, om målning, smakriktning, Shakespeare och glasharmonikan.
Kanske skulle vi dock ha kunnat komma över detta, om inte en zigenerska, som gick omkring och spådde folk, hade gjort dem alldeles tokiga av högmod. Så snart den svarta zigenerskan visade sig, kommo mina flickor springande till mig för att få var sin shilling för att därmed, såsom nödvändigt var, teckna ett kors i hennes hand.
Om jag skall vara uppriktig, så började jag att tröttna på att alltid vara den förnuftige, och jag kunde inte säga nej till dem, då jag tyckte om att se dem glada. Jag gav dem därför var sin shilling, fastän jag måste säga, att de aldrig voro utan pengar själva, ty min hustru hade givit dem en guiné var att ha i fickan, men med sträng tillsägelse att inte förstöra dem.
Sedan de en stund varit innestängda med spåkäringen, kunde jag se på dem, när de kommo ut, att det hade lovats dem något storartat.
»Nå, kära barn, hur har det gått? Säg mig Livy, har spåkvinnan givit dig något för dina pengar?» frågade jag.
