— 44 —
slogo och då och då sågo på mig med blickar, som förrådde att något viktigt var i görningen.
Uppriktigt sagt, fick jag en ful misstanke om, att de gingo och förberedde någon dumhet för att uppträda i synnerlig ståt följande dag. På eftermiddagen började de också sina förehavanden på ett mera bestämt sätt, och min hustru åtog sig att leda anfallet. Sedan téet var drucket, och när de sågo, att jag var vid gott humör, började hon sålunda:
»Käre Charles, jag tänker, att det kommer nog mycket fint folk till kyrkan i morgon.»
»Ja, det är mycket möjligt, kära du», svarade jag, »men du behöver inte vara orolig för det, ty vem som än kommer, så skall du nog få en predikan.»
»Jag väntar inte annat heller», svarade hon, »men jag tycker, att vi böra uppträda där så anständigt som möjligt, ty ingen kan ju veta, vad som kan hända,»
»Det är mycket förståndigt, att du tänker på det i förväg», svarade jag, »ty det är inte något, som jag tycker bättre om än ett anständigt uppförande och framträdande i kyrkan. Där böra ni alltid vara andäktiga, ödmjuka, tillitsfulla och uppriktiga.»
»Ja, det vet jag», sade hon, »men jag menade, att vi skola komma dit på så lämpligt sätt som möjligt, inte som andra stackare.»
»Du har alldeles rätt, käraste», svarade jag, »och jag tänkte just att föreslå detsamma. Det lämpligaste sättet att komma till kyrkan, är att gå dit så tidigt som möjligt för att få tid till självbetraktelser, innan predikan börjar!»
»Puh, Charles», avbröt hon mig, »allt det där är mycket sant, men det är inte alls det, jag menar. Jag menar, att vi skulle komma dit på fint sätt. Du vet ju, att det är bortåt en halvmil till kyrkan härifrån, och jag har verkligen inte lust att se mina döttrar komma traskande uppför kyrkgången skinande röda i ansiktet av den långa promenaden, så att hela menigheten kan tro, att de ha sprungit i kapp om ett lintyg. Kära Charles, vad jag föreslår är detta: vi ha ju våra tre ploghästar, den gamla bruna, som nu varit i familjen i nio år, och hans kamrat Blackberry, som knappt har varit i selen på den sista månaden, och båda två äro feta och tunga. Varför skulle inte de kunna göra något lika väl som vi? Och jag skall säga dig, att när Moses ryktat dem, så se de riktigt presentabla ut.»
Mot detta förslag invände jag, att det skulle vara tio gånger finare att gå till kyrkan än att komma åkande i så luggsliten elegans, ty Blackberry är glosögd, och den bruna
