Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 45 —

är svanslös, dessutom hade de aldrig varit ridna, de hade tusen streck för sig, vi hade för övrigt bara en sadel och en sadelputa i huset.

Alla mina invändningar blevo emellertid överröstade, och jag nödgades att giva mitt bifall.

Nästa morgon såg jag, att de hade mycket brått med att göra i ordning allt, som skulle vara, men då jag kunde förstå, att det skulle dröja länge, innan de blevo färdiga, gick jag i förväg, och de lovade att skyndsamt komma efter.

Jag väntade nästan en timme i sakristian, att de skulle komma, men så måste jag börja gudstjänsten under oro, ty jag kunde ej förstå, vad som hänt.

Min ängslan blev allt större, när gudstjänsten var slut, och de ännu inte hade kommit. Jag gick därför landsvägen tillbaka, vilken var en hel mil, då däremot ginvägen knappt var en halv, och då jag kom halvvägs hem, fick jag äntligen syn på processionen, som rörde sig långsamt fram mot kyrkan: min son, min hustru och de två minsta tronande på en av hästarna, och mina båda döttrar på den andra. Jag frågade, varför de hade dröjt så länge, och jag kunde se av deras miner, att de hade haft tusen obehag på vägen. Först hade hästarna inte velat gå ur fläcken, förrän mr Burchell hade varit så vänlig och drivit dem några hundra alnar med sin käpp. Sedan hade sadelgjorden på min hustrus häst sprungit, så att de blivit tvingade att stanna för att laga den, innan de kunde fortsätta. Därefter fick en av hästarna det infallet att stå stila, och varken slag eller goda ord kunde förmå den att gå vidare. Den hade just börjat att bli hygglig igen, när jag träffade dem, och när jag såg att de voro oskadda, måste jag erkänna, att deras närvarande förnedrande situation inte gjorde mig synnerligt ledsen. Den kunde för framtiden giva mig tillfälle till mången triumf, och den kunde lära mina döttrar mera ödmjukhet.


KAP. XI.

Nästa dag var Mikaelsmässafton, och vi voro bjudna till våra grannar Flamboroughs att äta nötter och spela tricks. Vår sista motgång hade gjort oss litet ödmjuka, annars kan det nog hända, att vi avslagit denna inbjudan med förakt, men nu nedläto vi oss till att roa och känna oss glada.