— 46 —
Vår hederlige grannes gås och äpplemunkar smakade förträffligt, och hans äppleöl var till och med enligt min hustrus utsago — och hon var både kännare och kritiker — alldeles utmärkt. Men hans historier voro däremot inte så lyckade. De voro mycket långa och mycket dumma. De handJade allesammans om honom själv, och vi hade skrattat åt dem tio gånger förut, men vi voro dock nog vänliga att skratta åt dem ännu en gång.
Mr Burchell, som var med, tyckte alltid om att få en eller annan oskyldig lek i gång, och han fick nu de unga till att leka blindbock. Till och med min hustru lät övertala sig att vara med, och jag gladde mig åt, att hon ännu inte var för gammal för dylikt.
Min granne och jag sågo på, skrattade åt varje påhitt och skröto över vår egen färdighet, när vi voro unga. Sedan lekte de »spänna kyrka», pantleken »frågor och svar» och till sist »smussla sko»; Då inte alla känna till denna enkla lek, blir det nödvändigt att förklara, att alla deltagarna i densamma med undantag av en sätta sig i en ring på golvet. En person ställer sig i mitten, och hans uppgift är att söka få rätt på skon, som de andra i leken oförmärkt låta passera från den ena till den andra runt ringen under sina ben. Som det är omöjligt för den, som är inne, att se hela sällskapet på en gång, ligger lekens nöje i att giva honom eller henne ett ett slag med skon på den kroppsdel, som är minst i stånd att försvara sig.
Men medan min äldsta dotter stod mitt i ringen blossande röd av ansträngningen och vred sig omkring samt ropade, att man skulle leka ärligt, med en stämma så genomträngande att hon kunde ha överröstat en gatusångare, då — vem trädde in i rummet, om inte våra två fina bekantskaper från London: lady Blarney och miss Carolina Wilhelmina Amelia Skeggs!
En beskrivning skulle endast giva ett ofullständigt begrepp om denna vår nya förödmjukelse. Död och pina! att så fina damer skulle få se oss i så simpelt sällskap och i en sådan vulgär lek! Men vad kunde man vänta annat, när det var herr Flamborough, som hade föreslagit den. Vi stodo en stund alldeles som förkrossade, ja, förstelnade av häpnad.
De två damerna hade varit hemma hos oss för att göra oss en visit, men då de inte träffade oss, hade de gått till våra grannar, då de voro mycket ivriga att få veta, vad som hänt, eftersom vi inte hade kommit till kyrkan föregående dag.
Olivia åtog sig att föra vår talan, och hon avfärdade det hela kort och gott med att säga: »hästarna kastade av oss!»
